Ibland går det snett.
Saker som borde vara trevliga blir obehagliga.
Förutsättningarna för gårdagens vin och vänskap var optimala.
Solsken, semesterkänsla, rosévin, vänner.
Så drar ett mentalt orosmoln in, en nästan osynlig vändpunkt, en diskussion som borde vara lätt och fylld av konsensus. Men som förvandlas till en härd, ett stickande obehag, ett frätande. Helt olika frekvenser. Helt olika kausalitetstolkning. Och jag kan aldrig låta saker vara.
Två timmars bisarr och destruktiv jämställdhetsdiskussion senare och jag kände att förhoppningen om förlösning efter den tredygnspress jag haft ensam med barnen istället förvandlades till en fet antiklimax.
No hard feelings, det var bara väldigt dålig tajming.
4 kommentarer:
Åh, jag känner igen det där (tror jag, om jag tolkat dig rätt...)
Dels kan jag inte låta bli att säga vad jag tycker i dessa frågor, dessutom tycker jag nästan alltid att det är jag som har rätt.
Dels verkar det ofta vara ett behov hos andra att trycka ner/ slå hål på argument som handlar om jämställdhet. Det är så provocerande att säga att alla pappor borde ta ut föräldraledighet eller att klä sin pojke i rosa osv.
Man får tänka på att man inte kan ändra hela världen, att man får vara stolt för det lilla man gör och att det är påfrestande att alltid "kräva rätt"...
Om jag tolkade ditt inlägg rätt alltså...
Men visst är det så det blir som du beskriver i ditt inlägg när man tycker att något är angeläget och man brinner för det. Då går det liksom inte att sitta tyst eller vara sådär svenskt lagom. Jag tycker det är surt att man inte får bli för engagerad som kvinna utan att man stämplas som rabiat. Så kämpa och tyck!
(det är jag som raderat min kommentar då min trötta hjärna förmedlade halva meningar.)
linnea: Jo, du tolkade rätt. Jag fattar liksom inte hur man kan påstå att orättvisor inte existerar. :-)
patricia: Det är ju just det, jag är verkligen engagerad i just dessa frågor. Jag hade bara inte sett kvällen igår framför mig på det viset. Var redan trött när jag kom liksom.
Skicka en kommentar