Har vi inneboende just nu.
En halvsexåring som beter sig som om han vore kraftigt förpubertal.
Folk som säger att dom aldrig fattat hur kul det är med barn. Jag känner totalt omvänt. Jag fattade aldrig hur sjukt frustrerande, skitjobbigt och urtjatigt det kan vara. Hur en onge kan driva mig så i galenskap uppåt väggarna, hur jag slutligen vrålar, upprörd och arg och ledsen in i märgen av att inte nå fram. Hallååå, liksom. Vad ÄR detta.
Tio vredesutbrott om dan för bagateller. Smällande i dörrar. Stampande i marken. Provocerar av tristess lillsyrran tills hon gråter. Ständigt förfördelad tycker han. Hang-ups på bisarra detaljer. Som låsningar i hjärnan. Fixa idéer. Rastlöshet som blir till ett evigt tjatande om 'vad ska vi göra nu'. Mammamammamammamammamamma???????
Oförmåga att leka själv, ta det lugnt, chilla ner.
Jag blir så trött. Ska det va såhär nu? Sexårsfasen?
Semester. Uppenbarligen ett ord med flera dimensioner. Semester med ongar - det är mer avkopplande att gå till jobbet under högsäsong.
Och så gudomligt söt han är när han sover. Så att hjärtat smälter. Och orkar ännu en dag där man väcks av en smällande dörr.
5 kommentarer:
Ack ja. Det känns igen. I dag var en lugn dag; inte ett enda riktigt utbrott utan bara irritation och småret.
Igår var det dubbla knäpputbrott, vart och ett med 45 minuters vrålande över ingenting.
Det måste vara åldern.
"Ni är JÄTTEDÅLIGA föräldrar, det här är en SKIDÅLIG DAG, alla är jättedumma och jag hatar ALLA!"
/Sonen som helt plötsligt inte gillar ris längre och därför får dagens umtifjärde utbrott.
Såhär har vi haft det i 1.5 år. Sen säger de att sexårstrotset är värst, jag förstår inte hur man ska överleva det. Jag hoppas på en paus innan dess i alla fall, men vetekatten. Har han hållt på sen strax innan fyra år så varför sluta nu?
Alltså, det låter ju verkligen hormonellt, ihop med omställningen att komma hem igen. Får dom inte en testosteron-rush utan dess like i den åldern och mår bättre av galna mängder organiserad motion?
Har för mig att en vän med tre söner sa nåt i den stilen. Dom körde mycket med någon mjuk ("fredlig") form av kampsport. Inte för att det hjälper er just nu.
Det är så SKÖNT att höra att det känns igen!
Och Amanda, du har en poäng där. Obscena mängder motion it shall be.
Sådär har min stora varit sen hon fyllde tre. Då kallade jag det treårstrots. 2,5 år senare höll det fortfarande i sig. Då kunde vi kalla det "lilla tonåren". Nu är hon över sju och still going strong at it.
Emellan är hon den bästa, klurigaste, smartaste, roligaste unge som finns.
Skicka en kommentar