En liten skitonge

Har vi inneboende just nu.
En halvsexåring som beter sig som om han vore kraftigt förpubertal.

Folk som säger att dom aldrig fattat hur kul det är med barn. Jag känner totalt omvänt. Jag fattade aldrig hur sjukt frustrerande, skitjobbigt och urtjatigt det kan vara. Hur en onge kan driva mig så i galenskap uppåt väggarna, hur jag slutligen vrålar, upprörd och arg och ledsen in i märgen av att inte nå fram. Hallååå, liksom. Vad ÄR detta.

Tio vredesutbrott om dan för bagateller. Smällande i dörrar. Stampande i marken. Provocerar av tristess lillsyrran tills hon gråter. Ständigt förfördelad tycker han. Hang-ups på bisarra detaljer. Som låsningar i hjärnan. Fixa idéer. Rastlöshet som blir till ett evigt tjatande om 'vad ska vi göra nu'. Mammamammamammamammamamma???????
Oförmåga att leka själv, ta det lugnt, chilla ner.
Jag blir så trött. Ska det va såhär nu? Sexårsfasen?

Semester. Uppenbarligen ett ord med flera dimensioner. Semester med ongar - det är mer avkopplande att gå till jobbet under högsäsong.

Och så gudomligt söt han är när han sover. Så att hjärtat smälter. Och orkar ännu en dag där man väcks av en smällande dörr.