En bild på ord som säger mer än tusen.

Lille älskade Knutgubbe. Aaah, denna vansinneskärlek som fyller ögonen med kärleksvatten.

Kärlek

Och det här med pågen.
Att ha en son som skytt all form av kroppskontakt sen han kom ut genom ett brevutkast på magen.
Igår pussade han ömt bästisen helt spontant inne på syrrans gympalektion.
Idag kramades gossarna lyckligt ajö efter killkalaset.
Och sonen kramar både lärare och kompisföräldrar av kärlek och pur glädje.

Det finns hopp.

Men jag ligger ändå i lä

Och när jag stod där vid klassrummet och skulle fylla i dagens skämshämt-tid av sonen, hör jag en pappa fråga med hög röst: -"Jaha, har ni öppnat fritids nu då?" Fröken: -"Eh... joo, det har vi ju..." Pappan: -"Jaha, vad bra! Då hämtar min fru klockan fem!"

Total tystnad. Och de båda pedagogerna blev alldeles vita i ansiktet. Sen: -"Öh, ja, alltså, det... alltså, vi rekommenderar ju att man hämtar tidigare nu första veckan så..." Pappan: -"Jaha? Vad är det då? Halv fem? Fyra?" Fröken: -"Ja... senast fyra då. Senast!" Fortfarande en smula tagen över denna fräckhet i utmaningen av deras inskolningsschema.

Jo men jag kan ju fatta det.
Men det är ändå uppfriskande.

Motsatsen till tysk internatskola

Jag vet inte om det hänger ihop med min tvåveckors-PMS, men alltså, den här inskolningsgrejen.
Skolan är hunky dory och jättemysig. Skolgården en skyddad oas med berg i dagen och yada yada.
Men liksom förvirringen och bristen på tydliga budskap och detta inskolningsprogram som verkar designat mest för personalen själva.

Således möttes fyrtioåtta -04:or och lika många (minst) föräldrar i ett småkaotiskt mingel där ingen riktigt visste vad som skulle hända. Ett upprop värt ett Puffshirtlady-pris för all del, men sen var det oklart om föräldrarna skulle gå ut, och isåfall hur länge dom skulle stå och hebba i foajén, när dom skulle komma tillbaka, ifall det fanns fika även till oss och sen en uppmaning att fritids ju visserligen finns, men helst inte bör utnyttjas såhär i början. För sexåringar som just varit hemma hela sommarlovet orkar visst bara två timmars lek med nya kompisar.

Och vi som faktiskt tänkt använda oss av fritids, som vi gjort sen i måndags, fick liksom viska fram det, utom hörhåll.

Men good for us då. För när alla inskolningsföräldrar kommit och hämtat sina telningar klockan elva på förmiddagen fick dom få (5) som var kvar premiäräta i skolmatsalen, leka själva på hela skolgården och spela vilka spel dom ville. Med fem fröknar.

Jag vet inte om jag härdats i utomlandet, men jag tycker det är en smula överdrivet att tvåtimmarsinskola sexåringar, må så vara att väggarna är nya.
Well, så är jag ju också för skoluniform och betyg i nit och redlighet.

Morgon- och eftermiddagsmåndag

Nä. Det var inte en bra morgon.
Sonen som skulle lämnas första dagen på nya Fritids var bedrövad och ängslig.
Ingen av kompisarna har börjat än, och det är läskigt att vara ensam.
Och det var gråt och det var tandagnisslan.

På jobbet hade kaffemaskinen kajkat ur och kissade endast ur sig lätt prostata-orangea droppar i den gula muggen. Mjölken var slut.
Datorsystemen kände inte igen mig efter fyra månaderns out of office.

Sen traskar man upp till skolan på eftermiddagen och hämtar en glad och stolt och mycket nöjd son, som bara varit ledsen en liten liten stund och sen varit på stora äventyr som lunch på stora högstadieskolan. Tio barn och fem lärare var dom idag. Otroligt.
På onsdag lär det vara femtio ungar på samma antal lärare.

Små människor med kraftiga humörsvängningar

Igår smörstekt kantarelltoast med löjrom, lättgravad röding med nypotatis och romsås, och så en liten hallon- och blåbärspaj med vaniljglass till dessert.
En härlig middag med vänner sen förstingarnas babysim. Tyvärr med inslag av sonens dåliga humör och tjurskallighet. På efterkvällen när gästerna gått satt föräldrarna uppe och googlade på explosiva barn, och pratade länge om hur tärande denna period har varit och är. För alla.

Idag vaknade vi, drog in kubikmeter med luft och höll andan. Men... inget hände. Vi åkte lugnt och städat till auktionsverket, till möbelaffären, till sushihak, till växthus och café, och avslutade med trerätters (melon & serranoskinka, fetaostbiffar med färska rödbetor och parmesanmos) som en helt normal familj. Eller snarare onormal. Vi stirrade båda misstroget på sonen som inte bara helt frivilligt satt still och åt all mat, utan även konverserade på ett avslappnat och roligt vis. Vi hade trevligt. En hel middag! Tror aldrig det hänt förut.

En liten skitonge

Har vi inneboende just nu.
En halvsexåring som beter sig som om han vore kraftigt förpubertal.

Folk som säger att dom aldrig fattat hur kul det är med barn. Jag känner totalt omvänt. Jag fattade aldrig hur sjukt frustrerande, skitjobbigt och urtjatigt det kan vara. Hur en onge kan driva mig så i galenskap uppåt väggarna, hur jag slutligen vrålar, upprörd och arg och ledsen in i märgen av att inte nå fram. Hallååå, liksom. Vad ÄR detta.

Tio vredesutbrott om dan för bagateller. Smällande i dörrar. Stampande i marken. Provocerar av tristess lillsyrran tills hon gråter. Ständigt förfördelad tycker han. Hang-ups på bisarra detaljer. Som låsningar i hjärnan. Fixa idéer. Rastlöshet som blir till ett evigt tjatande om 'vad ska vi göra nu'. Mammamammamammamammamamma???????
Oförmåga att leka själv, ta det lugnt, chilla ner.
Jag blir så trött. Ska det va såhär nu? Sexårsfasen?

Semester. Uppenbarligen ett ord med flera dimensioner. Semester med ongar - det är mer avkopplande att gå till jobbet under högsäsong.

Och så gudomligt söt han är när han sover. Så att hjärtat smälter. Och orkar ännu en dag där man väcks av en smällande dörr.