Huset skenade alltså som en speedad get. Vi hängde i, kalkylerade rått och friskt och försökte se dom långa perspektiven. Men när David tävlar mot Goliat är det alltid så att 'di inflyttade' jämt förlorar mot dom som varde det givet sen barnsben. Har man sen-födseln-Ståkkolms-bostadskarriär eller föräldrar med detsamma så har man ett helt annat utgångsläge.
Idag, efter tjufyra timmars diarréframkallande ångest, och en utflykt utan Guds nåde, när vi befann oss strax under molnen, fattade vi beslutet att hoppa av mitt i den sista dödsryckningen av budgivningen. Förmodligen satt kombattanterna på ett par rena millar mer än vi.
Därefter ren lättnad. Och fet ångest.
Utflykten - svärfars idé om en trevlig dag för familjen - visades bli nåt annat än den halvtimmas färd upp mot bergen som vi förväntat oss, till en fyratimmars vansinnesfärd i molnregn på kurvor som Marilyn skulle avundats. När vi kom fram till det jävla tolvhundratalskastellet var vi på så dåligt humör att till och med molnjäveln började pissregna på oss.
Nu slickar vi våra paper cuts, dricker Rioja, dansar cumba och vet att vi egentligen har det oförskämt bra som vi har det.
2 kommentarer:
Känns väl bra att ha varit med och hetsat upp priset lite extra får nån infödd riking i alla fall?
Tråkigt, men kanske bra ändå? För dyra saker ska ju betalas, och det under en lång lång tid.
Men jag är ju aprädd för lån (om de inte är från CSN, tydligen). Och vi har valt att prioritera låga utgifter framför större boende och troligen mycket högre kostnader. Fast vi bor ju lite större än ni, om man snackar barnrum i alla fall. (Inte kök dock ... Fy fan för små kök.)
Kan is i magen vara en väg framåt? D.v.s. inte haka på sånt som verkar halvkört från början?
Skicka en kommentar