tisdag 8 juli 2008

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi

Fem över nio var jag på Ryss-Konsum och handlade.
När jag klev ut ur affären stod en färdtjänstbuss på tomgång.
Full av äldre människor i gråa rockar och gråa hår, som stirrade tomt framför sig.
Styng i magen.
Mötte en gammal tants blick och log mitt mest smittande leende. Hon log tillbaka.

Äldre människor gör mig alltid gråtmild och magstyngig, hur lyckliga dom än må vara. Jag tänker på livets förgänglighet. Hur snabbt en människas dåd och gärningar faller i glömska. Dessa åldrade gråa, som en gång var fulla av liv och kraft, som befann sig mitt uppe i livet, kompetenta och kraftfulla i sina familjeliv och arbetsliv. Inflytelserika i olika sammanhang.

Nu sitter dom där. I bussen. Gråa och bortglömda av världen.

2 kommentarer:

Anna sa...

Just det, jag känner samma sak och har tänkt och skrivit om detta en del. Så respektlöst att glömma bort, inte hinna ta hand om och att fattas resurser för!

Mitt hjärta sväller och min puls höjs alltid när de äldre kommer på tal.

Kanske för att vi alla kommer dit en gång – förhoppningsvis.

[attle] sa...

jag veeet. Jag blir också lite ledsen av gamlingar. Jag vill flytta nånstans varmt när jag blir gammal. Men, då är väl blödig och vill bo nära sina barn och barnbarn (om man får några)