Sitta på Conny

Ett inlägg på fejjan fick mig att tänka på ett uttryck som vi använde i Skåne när jag var fjortis.
"Sitta på Conny".

Sitta längst bak i bussen.
Och buss åkte man. Och busskort förfalskade man. (Särskilt jag, som var sjutton när alla andra var arton.)
Till gymnasiet varje dag, två mil bort längs en bländande vacker kuststräcka som ingen såg för alla sov.
Till stan, på helgerna, fyrtio minuter med buss 100, och sista nattbussen hem gick tjugo över ett. (Det var då min far nyväckt och i gammaldags randig helpyjamas satt troget och väntade i sin saab niotusen och halvsov vid ratten under tre års tid).

Att sitta på Conny var visserligen coolt, men lite sådär töntcoolt, raggarcoolt, inte där man ville sitta om man aspirerade på en roll som femtiotalsbrud med svår snedlugg.

Spotify som balsam för en sjuttiotalist

Allarligt talat.
Så många nostalgikickar att det nästan är hjärtinfarktframkallande.

Skygga blickar, svettiga händer på min rygg, stapplande tryckarsteg, låt det aldrig ta slut, discolampornas blinkande, musikens berusning, mellanstadiet, högstadiet, minnena blandas ihop, men dom berör.

Just nu: Captain Nemo med Dive