Tisdag i majs sista skälvande kvällstimmar

Inledde dagen med adrenalinpåslag i en dust med IT-chefen som tror att alla är trojanska hästar och konspiratoriska sammanslutningar som vill åt Den Heliga Skriften om Energieffektivisering. Jo. Visst. Så därför får vi inte göra nånting som kan äventyra denna helt missriktade säkerhetsparanoja.

Sen sadlar man om och blir God Moder som ska gå på nån slags skolvernissage som visade sig bestå i fem minuter visning av groteska gipsgrisar, ett halvt glas utspädd saft och några sorgliga förtorkade morotsstavar på en papptallrik. Festligt.

Efter det har vi haft legokatapulttävling och frågesport och nu sitter det trettio muppar i källaren och pratar om vem som är berättigad till det största förrådet. Muntert.

Meteorologi

"Jag är inte bara mamma, jag är meteorolog också."
Väderomslagen. Regn. Sol! Moln... Värme! Isande vindar. Ösregn! Sol! Osv.

På mötet idag satt flera personer och blickade nervöst ut genom fönstret när det började regna och någon utbrast kvidande "åh näjj!, jag som skickade Nisse på dagisutflykt i gympadojjor och munkjacka..." varpå flera andra kom ut som dåliga föräldrar som också hade misstolkat vädret och nu satt där hukande under föräldrasamvetets (icke) allvetande tyngd. Så även jag. Fast jag har lärt mig vara mer pragmatisk och ilandsorienterad about it numer. Barnen i Afrika osv.

Nu strålar solen hursomhelst igen, och jag har lovat mig själv att vara glad och tålmodig, göra hemmalagade chicken nuggets och servera jordgubbar med glass till efterrätt.

Sen ska jag måla naglarna chockrosa enligt nedan, och styra upp sommaren.

Heta hägringar om att bara få vara ifred.

Jag undrar hur många gånger per dag någon ropar: "MAMMAAAA! Kan du fixa det häär!" "Mamma! Kom hiiit!" "Mamma! Han nyper mig!!" "Mamma! Kan du torka mig!" "MAMMAAA! Kan vi gåååå nu!" "Mammma! Kan du byta batteri i mitt spel NU!" "Mamma! Hur sätter man på ljudet!?" "Mamma! Vet du?!" "Mamma! DU får hjälpa mig att städa upp allt lego i vardagsrummet! Jag tänker INTE göra det!!"

Mamma mamma mamma mamma!!!!!!

(Och för den delen lika delar Pappa pappa pappa pappa.)

Och alla mina egna: "AKTA!" "SLUTA!" "SSSSCCCHHHH!" "GÖR INTE SÅ!" "JAG HAR JU BETT DIG TUSEN GÅNGER!" "MEN FÖR SJUTTON GUBBAR, SLUUUUTA GNÄLL!"

Alla skrik.
Alla utrop.
Allt klampande.
Allt springande.
Allt klängande.
Allt fixande.
Allt tröstande.
Allt som det innebär att vara förälder.

Och eftersom vi är inne på femte veckan tillsammans.

Jag är så less.
Jag vill bara ha lugn och ro.
Stillhet.
Tystnad.

Vara ifred.

Såna dagar (då man känner sig som en dålig förälder)

Att jobba med perspektiv på sina egna ilandsproblem men ändå vara ägd av barnens perspektivlösa dito. (Varje gång i affären: "Får jag en peheheng till en studsboll, snälla snälla snälla snääääähähähählla???. Sen: "Du fick en guuuhuhul studsboll, jag fick en gröhöhöööön. Buuuuuhu. Mammmaaaaaaaaaa! Jag vill inte haaaa en guuuuhuhul!"

När ens helger ägs av barnen, men ändå blir det så sjukt mycket tjat, gnäll och krav på sekundtillfredsställelse av kissnödighet, hungrigt, för kallt eller för varmt.

Såna dagar känner jag mig inte alls lämpad som småbarnsförälder.
Jag vill ba: "Men väx upp för helvete! Vem fan bryr sig om studsbollen är gul eller grön när barn fucking svälter och dör i Afrika??? Va va va?!?"

Sommar och samveten

Sommarlov, föräldrasamveten.

Nu är tiden då mammor medvetet och omedvetet dömer sig själva och andra på god-förälder-hetsskalan efter hur långa sommarlov barnen ska ha, och ve! om dom ska gå på 'uppsamlingsdagis' eller inte.

Pappor verkar, som vanligt, immuna mot hela diskussionen. Eller behöver åtminstone inte delta i den. Eller har redan kommit över det. Medan mammorna uttrycker sig i termer av "jag tänkte vara en bra mamma och vara ledig med barnen elva veckor" verkar ingen pappa lida av samma dåliga föräldrasamvete. Ingen som jag hör i alla fall.

Och däri ligger kanske ockspå varför jag när jag umgås med 'gemene man' har mycket lättare för att relatera till pappasnacket än mammasnacket. Jag har nämligen inget lust att få ett påtvingat dåligt samvete, eller sitta och hålla med om hur horribelt det verkar att ha sina barn en extra vecka på granndagiset brevid.

Kunskapstörst

Jag älskar fyraåringens klokskaper. Han kan så mycket. Han tänker så att huvudet håller på att explodera. Han babblar konstant. Ställer tusen frågor. Och imponerar ofta.

Igår vid middagsbordet förklarade han pedagogiskt för sin lillasyster vad "allemansrätten" innebär. Hon härmade, "mm, bja med ajjmansjätt". Föräldrarna lyssnade storörat med skratt i mungipan.

Tidigare har han om onsdagarna kommit hem (dom har naturskola på onsdagar och är ute i skogen hela dagen) och berättat om "klorofyll" och "vårtecken". Mycket fascinerande och jag blir ödmjukt påmind om hur stor kapacitet små barn har.