måndag 23 januari 2012

Just another Manic Monday

Att vakna mitt i natten med känslan av att någon har stelopererat halsen på en.
Inte den här klassiska taggtråden alltså, utan en helt ond och stel känsla.
Har förmodligen dragit på mig sonens föregående veckas halsont + feber men minus febern.

Fortfarande lätt låg.
Mycket är nog medelålderskrisen. Befinner jag mig FORTFARANDE här, liksom.
Borde jag inte ha kommit längre, oklart vad det innebär dock.
Så mycket framgångrika yngre människor omkring en. Så lätt att dissa sig själv.

Följetongen och efterdyningarna av min pappas bortgång också extremt plågsamt.
Samtalade i över en timme med min mycket äldre halvbror som hade bevistat cirkusen kallad bouppteckning häromdagen, hemma hos Modern. Man kan ju föreställa sig, och sen lägga till skuld, skuld och pajkastning under alla bälten för att få en bild av hur det kan ha låtit. Det lämnar hursomhelst mig med ett ultimatum som jag helst hade sluppit ens tänka på.

Och senaste jobbresan ingen klockren boost som förra året. Lätt att sjunka ner i svarta boxen och låta mig själv drunkna i känslor av icke-lojalitet.
Och så övertalad att åka till Japan igen om två veckor.

1 kommentar:

scytale sa...

Och dom där yngre, mer framgångsrika människorna...har dom två barn som är lika bästast som dina? Jag tycker dessutom att du verkar ha ett riktigt tufft jobb, ett sånt där riktigt vuxen-jobb liksom. Det är väl ingen konst att bli tokframgångsrik om man bara har sig själv och eventuellt en partner. När man inte behöver oroa sig för nattningar, förkylningar och den eviga oron att barnen eller man själv ska råka ut för något. Det där knipet i hjärtat vid varje bilolycka ('det kunde varit jag!'), pedofiloffer ('det kunde varit mitt barn!') och sjukdom man någonsin hör talas om. Och det är ju ändå så att ju mer man har, desto mer förlorar man. Det är ingen liten press, inte någonstans. Så, släng medelålderskrisen och bränn behån eller nåt! I en ideal värld finns inga 'borde', antingen gör man eller så gör man inte. Men så svartvitt är inte livet som förälder och yrkesarbetande. Man får fortsätta låtsas som att det inte alltid kommer att vara sammalika, och trösta sig med att ibland är sammalika det som faktiskt gör livet uthärdligt.