Mellandag

Fortfarande lite lätt labil. Gick från en stress till en annan (julen, maten, klapparna, jagharingetågööra). Ledighet för mig är alltid bitterljuvt. Välbehövligt men ångestframkallande. Framförallt julloven som de senaste åren innebär ett visst standby-läge för mig inför vårt stora Mellanösternprojekt direkt efter ledigheterna.

Idag sushi på stan, vinkat av lillkusin, hälsat på treveckorsbebis, lagat lutfisk som tre av fyra inte gillar (men såsen - sååsen! Skånsk senaps), funderat lite på nyår och har nu kraschat i soffan brevid Onepiece-smurfarna (bästa julklappen alla kategorier säger unge herr) som stickar mössor på sina nya Quick Knits.

Jul i Sörmland 2012

Kusinerna. Lilltrucken i mitten påminde oss lägligt om hur det är att ha en aktiv 2,5-åring i huset...


Bio i Flen på nyöppnade gamla anrika Saga. "Sune i Grekland" och smörgula popcorn.


Vårt ställe i världen. Inbäddat i vinter.


Bästa Sörmlandstomten kom med säck och lykta och var glad att hitta barn i husen.

Trilla liten bulle

Eller några hundra.

Nä men nu får det vara bra

Nu vill jag inte mer.
Har tokstressat i en vecka. Jobb, kalas, sociala aktiviteter, jobb, jobb, julpyssel, jobb, hantverkare, jobb.
Plötsliga vredesutbrott - är det ett varningstecken? Isåfall är jag illa däran.

Och folk ba "ta det lugnt!". Men ursäkta mig, jag har inte ett jobb som går att överlåta till nån annan bara sådär. It's in my head. Jag ska bidra/leverera/styra med min kompetens som bas. Mina erfarenheter på området, min input och mina idéer. Svårt att lämna över.

Så nu skiter jag i det här. Lämnar in sista underlaget imorgon klockan 12 och sen är det fanimej julköttbullar för hela slanten som gäller!

 

Pepp. Som fan.

Eskilstuna tre (3) dagar denna vecka.
Tre.
Man blir sinnessjuk på kuppen.

Det är drygt, det är kallt, det är svintrist.
Men mitt kontor ligger där så... Och imorgon har vi obligatorisk personaldag med efterföljande jullunch och bussning genom stada med väl valda RELEVANTA besök på avfallshanteringen och stadshuset. Jo man tackar.

Själv ska jag försöka hitta en tåg som går hem, hämta två eller tre eller fyra barn, laga nåt bättre än kvällens hett önskade frys-lasange (!!) och sen gotta mig i att maken kommer må tjyvens efter departementskalaset.

Men Esklstuna för tredje dan i rad alltså... O joy.

Älskot fyller 8!

Hurra hurra hurra!!!!

Shit vad folk tjänar pengar!

Alltså, jag har nog inte riktigt fattat det här.
Att det finns ganska många människor som tjänar sjukt mycket pengar.

Det här med bonusar och VD-löner har jag ju noterat, men alla andra..?

Råkade av en slump hamna på tidningen Resumés hemsida på vilken det låg en lista över "reklaminköparnas löneliga". Alltså typ kommunkationschefer på olika företag som köper in reklam och så. Jag var tvungen att läsa två gånger. Trodde först det var en tiopotens för mycket. Here goes:

Kommunikationschefen på statliga Vattenfall hade en årslön på 4 533 000 kr. Fyra och en halv miljon! Va! Det är 400 000 kr i månaden!
Systembolagets marknadschef? 3 800 000.

För att inte tala om när jag klickade vidare på mediebranschens löneliga. Där folks årslöner ligger på 5, 6, 7, 14 (!) MSEK! Ska det vara så?! Hur kan nån liksom motivera att ha en halv mille i månadslön??  En mille? Två?

Jag är helt chockad.

Vi snackar liksom inte statsministrar eller rymdforskare eller hjärnkirurger här.
Vi snackar PR-folk. Mediemänniskor. Kommunikationsansvariga.

Jag är så lurad!
Kanske ska gå nån kvällskurs i media och kommunikation och sadla om. Den här civilingenjörsexamen har ju inte gjort nån rik.

Innebränd

Hjärnstress. Som alltid i slutet på en termin och särskilt när man har födelsedagar och julaftnar upcoming. Dessutom det årliga mellanösternprojektet som gör att avslappningen inte alls är total under julledigheten.

Fick nån slags overload igår och somnade nio. Så extremtrött. Hjärntrött.

Men så mycket som ska exekveras: klasskalas, julbasar, födelsedagspresenter, födelsedagskalas, julavslutning, projektplaner, beslutsärenden, programläggning, briefing av GD, talskrivande, tre landstrategier och sjukt många möten.

När jag bara vill krypa ner under pälsfilten och titta på en hel säsong av Nigella lagar julmat.
PLEEEEASE!

Tomte-gök

Att vakna till denna uppsyn.

Dompish-tårtan

Första tårtan sedan i somras förärades min coola ursöta guddotter på tvåårskalaset. Hallonbottnar, citronbottnar, färskostcreme med vit choklad och färska hallon, täckt med citronsmörkräm, vit marsipan och blommor i marsipan. Mäktig och ganska söt, men folk påstod att den var god.

Switch, Sh'bam, You name it!

Efter att jag blev coachad/sporrad/pushad av min träningstokiga kollega och köpte tiokort på Eriksdalsbadets gym, håller vi nu på att träna oss igenom alla möjliga pass.
Hittills Zumba, Switch och Sh'bam.

När jag tränade för femton år sen hette passen saker som Aerobics och Step-up.
Nu finns det så många varianter.

Sh'bam var roligt - medelålders ladies goes sexy dancing till senaste musiken.
Saknade dock Gangnam Style, det är lite mer min personlighet.

Hur som  - sjuhuhukt nöjd över min spirande träningslust, och att jag har en kollega som coachar mig, och som är extremt rolig också. *lite jobbpepp igen*

Tre veckor borta från barnen.

Jag ska ju förhoppningsvis få gå ett helt fantastiskt ledarskapsprogram i USA till våren (förutsatt att inte nån missunnsam chef sätter käpp i hjul). Spännande, intressant, lärorikt. På alla sätt. Utöver det sakinnehållsmässiga (som rör amerikansk energi- och klimatpolitik på högsta nivå) så blir man också "adopterad" av en amerikansk familj för att på kvällar och helger få en insikt i amerkikansk kultur.
Allt betalt av amerikanska staten.

Well. Det är ju ett halvår tills dess och så...
Men det jag redan nu går och funderar på är detta med att vara borta från barnen i tre (3) veckor.

Alltså. Jag är ju ofta borta. En vecka i stöten. På andra sidan jordklotet. Jag är pragmatisk och rationell. Jag vet också att det finns många (mest män) som är borta i tjänsten betydligt längre än så. Och förmodligen inte tänker på det två gånger.

Behöver lite input och gärna tankar från nån som varit borta en längre tid från sina barn.
Jag kommer ju åka, så det är inte det, jag måste bara - i sann KBT-anda - hitta en mental strategi.

Tankar på det?
 

Tårtmakeriet

Tårtbagare Tjockalocka har haft semester över sommaren. Sen hade hon svårt att komma igång igen. Kan bero på att familjen inte gillar tårtor, eller på att renoveringen hemma la en hämsko på det sociala livet, som ju ändå är en förutsättning för tårtor.

Men det gäller att gripa tillfället!
Bjuden på guddotterns kalas på söndag erbjöd (eh, tvingade på?) jag föräldrarna mina tjänster.

Denna tårta en följetong, igår hallonbottnarna:

Min galne Uzbekistanske chaufför

Som skrekpratade oavbrutet i fyrtio minuter ut till SFO flygplats.
Obegripligheter. Men mycket om hans fru och hennes åtta systrar och den ende brodern. Hans usla korrumperade hemland. Amerikaner. Muslimer. Och vikten av att få tag i en jävla rörmokare när man behöver en:

Det här med "vintage"...

Mitt i kaoset stör jag mig på såna världsliga saker som att vintage inte längre är vintage.

För det första är det ju intressant att "second hand" och "begagnat" överhuvudtaget bytt namn till det dyrare "vintage" som egentligen är årgångs, åtminstone vad gäller vin.

För det andra har begreppet på auktionssajter börjat missbrukas å det grövsta. Jag älskar gamla kläder, och köper gärna begagnade kvalitetsgrejor eller klänningar från nittonhundratalet. Söker man på "vintage" får man dock upp 80% nya grejor som påstås se ut som/ha känslan av "vintage" eller det också populära "retro".
Gärna i kombo med vidriga versaler som "WOW!!!FANTASTIC!!MUST HAVE!!STUNNING!!" och nästan alltid kommer grejorna nånstans från ett lågprisland i Asien.

Suck. Kan man inte få sin begagnatmarknad ifred liksom.

Dipparedagen

Aah, jag har en sån djuup jobbdipp just nu.
Det känns inte roligt.
Nånting.
Framtiden - som i våras var någorlunda ljus - är för min del grafitgrå.
Känner mig uppriktigt ledsen inombords. Min baby har växt och med det blivit intressant för andra, som vill ta över.
Jag inser att det här är min cue för att gå vidare.
Frågan är bara till vad, och hur.

The Boom Boom Room

Efter konserten blev det disco bland kostymerna.
Ovanligt för att vara mig hängde jag med på klubb efteråt, ett litet hål i väggen med stora resurser.
Ett helt fantastiskt jazz/soul/RnB-band med en supercool lead singer i leopardfodral.
En smula trött idag. Ska å andra sidan bara sitta på flyg fjorton timmar.

Train live

Location:San Francisco

Timmarna

Konferens, nätverkande, mingel, sessioner, officiella middagar. Upp tidigt i säng sent.

Ikväll bjuder mässan på brandtal och spelning med Train. Ett ganska känt band har jag hört :-)

Imorgon påbörjas den långa flygningen hem. Landar SE lördag kväll.

It's a hard life but someone's gotta do it. ;-)

SFO

In the air again

Sista långresan innan jul.
Fjorton timmar i luften nu, på väg till San Francisco och stora konferensen om grönt byggande och hållbar stadsutveckling.

Det blir inte lättare. Tårfyllda separationer varje gång. Och sonen kämpar för att ångesten inte ska ta överhand.

Samtidigt.
Samtidigt är det resorna som gör mitt jobb till vad det är. Och det ger perspektiv att faktiskt vara ifrån varandra då och då.

Rapportering från overseas följer.
Tofflorna är med.
Är du?

Tjugo år av vänskap - BFF :-)

"The Creeps Groupies" på maskerad, Lund, 1992

Glastak

Slog idag i ett glastak.
Trött, sur och bitter.

Fyrtioårsjobbkrisen är nära.
Väldigt nära.

"Bajsa Där Du Bor."

Top Hat. Så sa alltid Modern.
Det betyder att det är stopp i toaletten och fullt ända upp.

I lördags inträffade så det man också kan kalla "The Nightmare Light", nämligen detta att avloppstanken på landet var full. Helt. Full. Light står för att det iallafall inte rann över alla bredder utan höll sig till strax under kanten.

JA. Vi borde tömt för länge sedan osv. Men nu hade vi inte gjort det.
Så det blev till att bajsa i Flen. Där man kom åt så att säga.
Och sen kom maken på att vi ju hade den gamla muggen fortfarande kvar i garaget (eftersom vi praktiskt nog saknar dragkrok och därför inte kan köra släp med skräp till tippen annat än att vi väntar in vänner med bil med dragkrok som vi kan kapa ett par timmar). En gammal mugg med en avfallspåse i kan också fungera som temporärt utedass. Ja, jag tror ni fattar grejen.
Barnen var förvånansvärt anpassningsbara ("Mammaaa, jag går och bajjar i garaget!").

På onsdag är vi safe igen.
Då har slambilen varit och tömt.

I kategorin "Bajsa Där Du Bor".

Men vi kör väl lite kakel igen, ja?

Efter en halv vecka med fyra barn som ballat ur i tur och ordning, och en förkylningshosta som kommer direkt från jordens heta inre, vill jag bara försvinna in i andra delen av min ungdomstrilogi "Eld" (sjukt bra!).

Men det är överdragsbyxor, skridskor, badkläder, fotbollsstrumpor, läxböcker, försvunna gosedjur, avloppstömningar (I tell you!), vardagsmiddagar, byggfolk i stan och på landet, julplaner, kalasinbjudningar, skruvletning, kalasplanering, hål i byxor och batterier i fjärrkontroller som inte funkar.

Förutom nordiska styrgrupper, strategier, seminarieplanering, verksamhetsplaner, årsredovisningar, chefssamtal, nätverkssamordning, telefonkonferenser med arabvärlden och Kina och videokonferenser med nordiska grannar, möten möten möten och typ en biljard saker som ska fixas inför stora USA-resan på måndag.

Men det är också fyrtioårsfester, barnvakt, landet (bastun äger!!), en impulsig kaffepaus efter lämning, Downton Abbey och champagne.

Och  - om sju veckor sisådär: Tre veckors semester. Hemma. På landet. Julen.

Höstlov

Självdistans

Det är kontrasterna som gör det.

Höstlovsångest

Nu är det höstlovsvecka.
Regnet piskar i ansiktet, höstfinskorna har redan stora vattenfläckar i lädret, det är ingen idé att försöka se snygg ut i håret, det står ändå rakt upp i blåsten.

Jag mår verkligen fysiskt dåligt av den här typen av väder. Axlarna skjuter upp, magen knyter sig, käkarna biter ihop i en spänd spänd skruvstädsposition. Och så är det. Tills jag åker till värmen. Eller till maj. Åtminstone.

Men det var inte det.
Det jag ville säga var: somliga människor.
Hur man kan vila i somliga människors vänskap.
Utan att ha en daglig kontakt.

Barnen är just nu på kompis-camp hos de vänner vi rest mest med.
På deras initiativ (ett fantastiskt sådant) delar vi höstlovsveckan mellan oss.
Sonens oro  - som gällt även minsta lilla välkända sak härhemma - mildrades markant, den fanns där, men tryggheten i dessa vänners varmhet verkar läkande på honom.

Imorgon byter vi.
Fyra barn åker med oss till landet.

Jag tror att sonens sargade självförtroende vuxit till sig gigantiskt under dessa dagar. He did it!
Och vi kan alla pusta ut.
 

Man spiller ingen tid.

Söndag. Sabai-Soong.


Måndag. Brasseri Tures, ett glas skumpa och ett inslinkeri på Operan.






Samtidigt i Vallentuna:

What not to love?

Hej rimfrost!

5,6 km terräng

Jada jada. Tog mig runt femkilometaren på landish. Inte så snabbt, due to geggamoja, isfläckar, klippor och allmän terräng, men jag gjorde det. I samma kläder som i somras.

Efter det bastu i nya badrummet, kall öl och fantastisk solnedgång över blanka Nedingen.

Nuts

När Nässpecialisten skrattande frågar om han ska skicka remiss till psyk efter att ha hört min vrickade utläggning om min näsa.

Resultatet blev dock tabletter och ett återbesök för sockertest om tre veckor.

Vart land sin shopping

I USA shoppar man bäst. Allt är halva priset. Make-up, kläder, skor (ffa gympadojjor of various kinds), Apple-gadgets.

I Japan shoppar man te, sake, fantastiska kakor, brevpapper och wasabi.

I UAE är det mandelmjöl och de mest fantastiska underkläder. Strange but true.

På de tyska flygplatserna är det kvalitetsleksaker.

Osv.

Så då vet ni vad jag har i påsen denna gång!

Not so fun anymore

Är det något jag verkligen hatar så är det försenade flyg. Missade connections. Trötta flottiga timmar på stökig flygplats.

Andra gången från det här stället. Ett mekaniskt fel och ett plan som för närvarande befinner sig i Moskva. Känns lovande.

Det är dry night i hela UAE idag, dvs ingen alkohol to be seen anywhere, men lyckligtvis gäller internationella lagar på internationella flygplatsen.

Fördriver således några nattliga timmar i Emiraten med kall torr champagne och en bok.

Abu Dhabi

Jag vet inte varför jag älskar det här konstiga landet. Fullt av missförhållanden och motsägelser, men det är som om den arabiska sammetssvarta himlen och doften av shisha lägger ett filter över det smutsiga.
Ökensanden, värmen, de emiratiska smart guysen som pratar perfekt amerikanska, ambitionerna, det söta arabiska kaffet. Jag vet inte.
Kanske är det den helt på rygg liggande månskäran.

Tjusningen i att resa i gåsatofflor

Måhända märkligt för en del, men det är för att dom aldrig provat.

Bästa, smartaste pjucken att flyga i är träskor. Lyssna nu på en erfaren: Lätta att ta av i säkerhetskontrollen när alla andra kämpar med svettiga stövlar, lätta att sparka av ombord på planet, lätta att stoppa in sina flygsvullna fossingar i och slutligen perfekt för alla temperaturer.
Resa från ett kallt Sverige isolerar träskon mot kylan.

Sa jag förresten..?

Sa jag förresten att jag varit tvungen att bära mina suttna-på-sneda sexårgamla brillor i två dagar and counting?

För atte när jag satte i linserna i förrgår kändes det som att dumpa två grustag i ögonen.

Nej, jag vet inte varför. Återigen en såndär skum grej som bara inträffar. Tjackade ögonsmörjmedel på Apoteket och hoppas nu slippa se ut som en galen nörd från nittiotalet på mina möten i arabland.

Sa jag förresten att min väckarklocka står på helt galna 03:30???

När enda andrummet är uppfläkt, naken, exposed.

Vaxdamen som terapeut.
Medan hon häller pinhett vax över känslig hud och skoningslöst rycker ut hårsäck efter hårsäck med roten ligger jag där uppfläkt, halvnaken, exposed och har samtidigt veckans enda andrum.
Ögonen tåras av nervändarna som gör motstånd mot misshandeln, men det skänker också frid.

Imorgon börjar dagen arla, i maktens korridorer för att diskutera strategier och vägval. Övergår sen i fjärran högnivåbesök som sen glider in i utvärderingskommitte för ett sextiotal forskningansökningar och slutar sedan med juicedrink i Gamla Stan med ambassadörer, höga hästar och internationell delegation.

Så fortsätter veckan. Rasande tempo. Där viktiga gympapåsar, simkläder, utflyktsryggor och terapeutiska samtal också ska få rum.

På lördag ringer klockan runt fyra, för 06:25 lyfter planet mot Mellanöstern och på det sitter jag. Rätt in i kaklet mot just nu oförberedda möten med tio olika organisationer.

Vad hände med lugna gatan?

Ja men ja.

Ja men ja. Jag har tappat inspirationen. Händer det varje höst eller börjar jag bara bli senil?
Ah, det är så mycket i vardagen: dessa jävla omorganisationer, stressen, pressen, ångesten, sonen som mår dåligt och som växlar mellan svår oro som kräver mycket mycket kärlek och tålamod, och en nonchalant "dövhet" som gör en galen. Fyrtioårskrisen, den som skriker inombords: VAD VILL DU EGENTLIGEN?! VA, VA, VA?!!. Pysslet, det ångestdämpande, på gränsen till maniska. Varför sitter jag och virkar enfotade tofflor om kvällarna, tofflor som i dagsläget inte lär få någon make. Löpningen, som var så skör så skör, och det sköra sköra självförtroendet som fick jätteknäcken när jag förra veckan bröt efter en kilometer. Vad fan liksom. Kylan, mörkret. Att inte KUNNA SE UT! Renoveringarna, de pågående. Som verkar vara en del av vårt liv. En familjemedlem. Snickaren till morgonkaffet, målaren utanför sovrumsfönstret.
Och så all denna vilja. Ditt och datt vill jag. Men malandet i huvudet, bruset, tar liksom över. And out. Galenskapen, den milda, höstliga. Jag vet inte jag. Nu måste jag ut och skaffa röd broderitråd. Hejdå.

Framförhållning

Är inte alltid min starka sida.
Antingen eller kanske.
Brukar köpa julklappar helgen före jul.
Därför är jag lite chockad själv över att jag i oktober pysslar ihop en julkalender.

Djurgårdsluvan klar

Sur jävla sotare

En fas utan flow.
Frustrerad, förbannad och fanochhansmoster.

När folk inte gör som dom lovat, och jag får sota för det.
När folk tar sig själva på för stort allvar, och jag får sota för det.
När folk inte kan leverera, och jag får sota för det.
När folk bara är jävligt omständliga, och jag får sota för det.
När jag inte får nån cred för att jag fått sota.

Just nu skulle jag lätt kunna tänka mig att bara sluta jobba helt. Lägga ner pennan och gå.
Ägna mig åt kontemplation vid vatten. Åt att tänka på sånt som är roligt och kul.

Hade jag åtminstone haft en fet jävla lön att luta mig mot, men nej.

(Jag väntar på min menstraution också. Kan möjligen påverka mitt sinnestillstånd, ja?)

De tio.

Min rådiga vän E gjorde så slag i sak och anmälde oss båda till tio kilometer runt Djurgår'n 7 9 13.

Utmaningen ilar redan i magen. Nu blir det träningsprogram för vinter och vår.

De fem.

Kilometrarna.

"Jag vill ju bara se snygg ut naken."
Eller hur var det.

Ah. They are killing me. Vill mest dö vid 4,1. Har supersvårt att motivera mig efter 5,0.
Förutom när jag springer med kollegan. Då går det med 6,6.

Men alltså, att det inte känns (ännu) lättare efter tre månaders ganska regelbunden löpning.

Well, jag är hursomhelst nöjd över att jag hänger i och faktiskt tar mig ut två gånger per vecka. Det gör ju nåt iallafall. Inbillar mig att jag känner mig friskare och piggare. Kommer i min lilla svarta kostymkjol igen (men fortfarande inte den grå pennkjolen). Har egentligen inget behov av att nödvändigtvis gå ner i vikt, men skulle gärna omfördela ett par kilo.

 

De åtta.

De åtta samlades för årets get-together i ett bubbligt Bryssel. En härlig helg med femrätters middagar, skumpa, drinkar, yoga, lösmustascher, antilophuvuden, apor, skrattanfall, fnittermorgnar, silkiga underklänningar och mycket mycket härliga diskussioner. Sextonde året. I'm proud.

Retrospektiv veckomat

Då det verkar fullständigt omöjligt för vår familj att i förväg bestämma vad vi ska äta så kommer jag från och med nu dela med mig av vad vi har ätit i veckan istället för vad vi ska äta. Så kanskenån kan få inspiro till sin kommande vecka, och jag kan minnas vad vi åt och om det var gott!

Måndag
Gulaschsoppa med köttfärs, morot och paprika, toppad med riven parmesan och creme fraiche

Tisdag
Stuvad blomkål à la PickiPicki (lättkokt blomkål blandas med en burk Philadelphia och flingsalt) med knaperstekt bacon

Onsdag
Tomatsoppa toppad med stekt halloumi, varm ostmacka

Torsdag
Fläskpannkaka med lingon

Fredag
Gissningsvis tacos för resten av familjen.
Själv lär jag mest sippa skumpa i Bryssel.

Kroppsliga mysterier

Läkarna får mig alltid att känna mig onormal. Om mina åkommor säger dom alltid att dom "aldrig sett nåt liknande förut".

När jag som tonåring blev hemflugen från Grekland hade doktorn aldrig hört talas om nåt liknande. Visade sig till slut vara panikångest, och lättnaden när jag insåg att jag inte höll på att bli galen utan hade en ganska vanlig åkomma var bedövande.

Röda svullna hudutslag som dök upp för tio år sen och fick mig att se svårt misshandlad ut, och som dessutom vandrade. Gick ända upp till dermatologen på Karolinska. Docenten och de nio AT-läkarna hade aldrig sett nåt liknande. Fick tio salvor som inte hjälpte samt docentens direktnummer. Inget hjälpte men en dag var dom borta. Nu kommer dom i mindre skov men jag har aldrig orkat söka igen.

Vuxenaknen som kommer och går och alltid består verkar vara just bestående. Ingen vet vad man kan göra åt det. Provat lågdoserat penicillin, a-vitamin och särskilda p-piller. Hjälper för stunden. Sen är det tillbaka igen.

Min sexmånaders-snuva som inte var allergi eller överkänsliga slemhinnor ska nu utredas på öron/näsa/hals. Läkaren hade ingen aning om vad det kunde vara.

Mitt knä som låter. Inget vet varför och jag skiter i det för det gör inte ont.

Jag är bara så fascinerad över hur ganska vanliga åkommor (?!?) kan var sådana mysterier för läkarkåren när man kan lösa så många mer komplicerade saker.

Duktiga-barn-syndromet

Alla verkar ha så sjuhuhukt duktiga barn.
Många pratar om sina avancerade ungar just nu.
Som ligger steget före. Läser kapitelböcker när dom är tre bast, räknar pluttifikation när dom är fem.
Och så skolan då. Som inte seeer. Som är för slö, för slapp, för icke-elitistisk.
Och barnen som riskerar att dö tråkdöden, bli omotiverade och hoppa av i sexan om dom inte genast får stora kunskapsäpplen att bita i, hela tiden stimuleras till stordåd.

Ok. Jag förstår. Det gör jag verkligen.
Men nu ska jag berätta min story.

Jag började skolan ett år tidigare. Kunde både läsa och skriva och räkna lite då (dåtidens Montessoriförskola till tack). Blev snabbt "bäst i klassen", vilket höll i sig ända upp i gymnasiet (då jag tappade fokus, gick runt med bollfransar och hotpants, fokuserade på poesi och teater och lyssnade på Jakob Hellman, men det är en annan story). Hade extremt lätt att lära och fatta.

Och vet ni? Det var så sjukt skönt.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det var tråkigt att vara klar först med läsningen eller matten. Jag tyckte det var skönt. För sen kunde jag sitta och tänka och dagdrömma och fundera på en massa roliga saker.
Och om det nån gång var plågsamt och trist att höra "Lisa" stamma sig igenom varje ord i läseboken vid högläsningen så var det också ganska nyttigt.

Så ibland undrar jag varför vi måste pusha barnen framåt hela tiden. Vart leder det?

För jag tycker ändå att skolan idag individanpassar sjukt mycket mer än vad dom gjorde när jag var liten. Nu finns det tre olika nivåer på läseböcker, olika matteböcker, individuella uppgifter och övningar. Och räcker inte det går det ju utmärkt att fortsätta utmana barnen hemma.

 

Jag hade en gång en släkt.

Två äldre kusiner på moderns sida.
När modern och hennes twinsister slutade prata med varandra, och det höll i sig i ett decennium (vilket är en sjuk story i sig), så valde kussarna att göra detsamma.

Dom svarade inte ens på inbjudan till vårt bröllop, och när jag tog en tjur vid ett horn så fick jag världens konstigaste harang till svar.

Nu har det gått tio år sedan denna kontakt (och fjorton sen mödrarna slutade prata). Mödrarna har dock börjat tala med varandra igen sen ett par år tillbaka. Kusintjuren och jag har barn i samma ålder.

Så jag orkar. Jag gör det igen. Ber min moster om hans epostadress och skickar iväg ett litet fint mail med en utsträckt hand (trots att jag borde lärt mig från förra gången). Helt opretto. Inga förplktelser, bara ett mail med en förflugen tanke om att nån gång kanske ses igen, såhär fjorton år senare. En dum tanke inser jag nu. Idag, två veckor senare (bara det!), kom kanske världens mest bisarra svar. Världens! Så galet på så många sätt att jag måste dela med mig av ett par citat:

" Vi har funderat på ditt förslag att återuppta bekantskapen, något som vi uppskattar att du tagit initiativ till.

I och för sig har vi inget emot att träffa er igen, men det är nog inte realistiskt att tro att vi kan komma att ha en bestående relation. Med hänsyn till att vi bor på olika håll krävs säkert ett stort engagemang från båda sidor.

Det känns som att vi måste ägna vår tid och kraft åt att träffa våra syskon på båda sidor, något som lätt försummas i en tid då karriär och barnen tar stor plats. Vi har också ett visst socialt nätverk i närområdet som vi försöker hålla vid liv. Jag har en barndomsvän i Sthlm, som jag försöker hålla kontakten med. Vi ska nu träffas, men det var tre år sedan vi sågs.

Alltså tror vi inte att det är särskilt meningsfullt, i vart fall inte som vi ser det just nu, att återuppta bekantskapen."

Jag ger upp på släkten nu.
Over and out liksom.

Tio år av äktenskaplig kärlek

Kvällens klo

För att det är så himla roligt bara.

Från Förenta till Flen

Många first-timers denna veckända.

Drog direkt efter USA-möte ner med dottern till Sörmland på fredagen för att möta bygg-tjomme klockan tre på Hotell Kantarell och gå igenom badrummet. Fick eld på första försöket i brasan, handlade sånt som vi gillar bäst (avocado, halloumi, vitlöksmarinerad broccoli). Sov tätt ihopkurad med älskot, bara lite mörkrädda.

Baxade ur badrumsmöbler, trixade upp livsfarliga garageporten, demonterade nya takboxen och drog till Eskilstuna för att tjacka duschväggar, mugg och hämta far och son på den centralstation jag mest förknippar med ångestfyllda tisdagar.

Målade klart köksluckorna, skruvade fast nya vintageknopparna och valde badrumsytskikt.

Hann också med lite svampplock, marschmallowgrillning och virkande av ett styck luva.

Slutade med att vi inte orkade stressa tillbaka till stan för de dubbla simskolorna, utan stannade på landet, kirrade taggsvampsomelett och grävde upp rabatten.



 

Älskot i luva

Dagens vill-ha-bok

Dansa Pausa

Lite så. Men den mentala pressen maler på, dygnet runt.
Det är badrumsmöbler som ska hämtas, barn som ska tröstas, strategiska samtal på jobbet som ska förberedas, lov som ska planeras, byggfolk som ska träffas, fönster som ska målas, nycklar som ska lämnas och en huvudvärk som inte lämnar mig ifred.

Gah!

Kokkonen

Och dottern kände sig som Askungen när hon inte ens fick i tån.

"Virka en mössa på en kväll"

Nåja, två kvällar tog det.
Sonen beställde en turkos och limegrön samt en neongul (!).
Började med den förra.

Kantarellvägen levererar

Varför det är lite mycket just nu

1. Fasadrenoveringen from hell.
Vem trodde att man skulle bli så nedstämd av att ha huset inplastad med noll utsikt.
Eller för att vi åter fått kilovis med fint slipdamm i hela lägenheten eftersom man ju öppnar fönster INIFRÅN och dessa måste slipas trärent för att kunna målas om.
Eller att det, när borrningen och bilningen from hell var över (som dessutom orsakade ett borrhål rakt in i vardagsrumsväggen), visade sig att dom där stålbalkarna som håller hela balkongfaderullan uppe, är totalt sönderrostade och måste bytas vilket i värsta fall betyder riva upp parkettgolv och bila loss the whole fucking thing. I VÅRT VARDAGSRUM. Eller att herr C är ordförande i föreningen och sitter i krismöten titt som tätt.

2. Fuktskadan i badrummet på landet som nu gjort att hela badrummet är utrivet ned till trossbotten och reglar. Och att vi bara får ut 20% på försäkringen. Och att där är byggdamm och glasull typ all over. Och att vi har typ två veckor på oss att planera ett nytt badrum, köpa grejor och transportera dit.

3. Biljäveln som är på verkstan sen ett par veckor igen. Som kostade oss 35 lök för ett år sedan - ett trauma som fortfarande icke får nämnas i det Tjockalockska hemmet - och nu enligt skinnarverkstan skulle kosta oss 20 till. Där herr C gör en Michael Douglas-i-Falling-Down och går in till verkstan med ett virtuellt bollträ och exploderar i ansiktet på servicechefen. Och där förhandling nu pågått i samma antal veckor, vi kör runt i lånebil modell miniatyr, och det kastas in takboxar och däck i förhandlingen.

Sen ska man hämta, lämna, utfodra, skjutsa och umgås med ungar.

Och jobba.

Haha. Hahahahahahahaha.

Parfymhyllan i mitt skåp

Man kan ju nästan tro att jag gillar Escada.

Veckans middagar

Kan jag stolt presentera eftersom det inte är jag som bestämt dom, utan Coop!
Provar denna vecka Coops matkasse. 599:- för fyra middagar fyra personer, rabatt 200:- vid första tillfället, således ynka 399:- för en veckas middagskäk. Är vad det kostar bara jag smyger förbi Sabis.

Rimmad lax med dillstuvad potatis och sockerärtor

Cool carbonara (gissar att det är typ vanlig pasta carbonara)

Garam masala kycklinggryta

Spansk frittata med majs och fetaost

Låter väl okej va´?

Le weekend

Tystnaden och mörkret om natten på Kantarellvägen är omslutande. Nära.

Fredag: Man glider in i Malmköping vid sextiden och stashar rostad majs och go'frukost. Sen ut till huset, på med en brasa, öppna en öl. Magiskt.

Lördag: Har man tur kvittrar fåglarna, sjön ligger blank och solen gassar in på altanen. Då kan man ta sitt medhavda rostade levain med Macallan-marmelad, sitt löskokta äggbondeägg och sin kopp rykande Skånerost och en filt och sätta sig ute.

Sen ligger dagen öppen. Vi som har svårt att släppa stan åker gärna in en sväng till Flen (denna metropol!) och handlar lördagsgodis eller garn.
Klipper gräs, räfsar, dricker kaffe, målar lite.

I lördags kom en lokal storm och blåste ner ett träd så strömmen gick i tre timmar. Extra mysigt då att tända massor av ljus, en brasa, och laga mat på gasolgrillen ute.

Just nu är vi dock mitt inne i stora badrumsprojektet, efter vattenläckan i somras. Allt har nu rivits ur, ner till reglarna, och byggfläkten brummar från källaren. Nersidan är en massa extra jobb, just nu, men uppsidan är ett badrum både större och nästan fräschare än vad vi har i stan.

Livet på landet.

Fifty shades of Grey

Nån som läser den?

Jag köpte den på flygplatsen och har rodnat lätt hela vägen ned till Neapel.
Ingen bok man vill att stolsgrannen ska tjuvläsa i.

Nu  börjar jag vänja mig. Det är osande kopulering på var och varannan sida.
Erotik med S/M-inslag.

Det stör mig inte, det är lite uppfriskande.

Det som dock stör mig är själva set-upen:
Han - rik, snygg, framgångsrik, dominant, självsäker.
Hon - ung, oerfaren, fattig, jobbsökande med dåligt självförtroende.

Nu har jag ju inte läst ut den, så det kanske kommer en genusvändning som ställer allt på ända.

Men visst, den är beroendeframkallande. Inte för kopulerandet, utan för deras inbördes relation. Han vill ha en strikt sexrelation, hon vill ha ett förhållande (ja, ni ser ju, även det ganska fördomsfullt stereotypt, no?).

Finns tydligen två böcker till, är en trilogi.
 

Ode till hösten

Hösten dras med oförtjänta epitet.
"Tungt, grått, kallt, mörkrets ankomst".
Ja, förvisso, men också detta:

Det har just varit sommar (som vädermässigt aldrig infriar de fåfänga förhoppningarna), men man har varit ledig.

Hösten är ärlig. Den lovar ingen värme, sviker inga förhoppningar. Den är som den är. I bästa fall klar och krispig, trenchcoatsaktig. I sämsta fall kurig, gråmolning och regnig. Men då har man sommaren precis bakom sig. Och framför sig julen. Det känns befriande att få sitta inne och kolla på TV. Man behöver inte bevisa nåt. Bara att kura ihop i soffan med en filt och lite te.

Våren däremot. Detta lömska schizofrena väsen. Det börjar redan i februari. Man hoppas och längtar, men det blir bakslag efter bakslag. Is som ligger sörjig och smutsig, snö som faller i maj. I april börjar man misströsta. Sommarkatalogerna från klädkedjorna hånar en med sina lätta sommarklänningar och sandaler. Själv hasar man fortfarande runt i vinterjacka och kängor.

I maj, juni är man desperat, men börjar låtsas som om det vore sommar. Fastän nordanvinden viner runt skolgårdarna där folk tar studenten i tunna bomullsklänningar.

Jag älskar hösten. Reservationslöst.

Flygfarandet

Nej, det är inte glamouröst att resa. Bara så vi sätter det rakt.

Lämnade hotellet efter frukost vid tio igår och var hemma i Stockholm vid ungefär samma tid, på kvällen. Då innehöll dagen den ångestfyllda packningen, när allt ska tryckas ihop i för liten väska, försening på första flyget (först evig väntan på rullstolslift till den rullstolsbundne passageraren, sen tankning, sen ett plan brevid som fått tekniska problem och inte kunna rullas iväg och därmed missade vi slottiden etc). Luftgropar i bergochdalbaneformat, inte kompatibelt med mitt känsliga balanssinne. Tjurrusning på ångestflygplatsen i fucking Frankfurt, som slutade i fem svettiga svenskar dumbstruck vid en gate som ändå stängts för evigheter sen.
Ombokning, mer väntetid, guiltgiftshopping.
Vidrovarmt på nästa plan, sen fryskallt när AC'n kom igång.

Dom som säger "ja men du får ju iallafall reeeeesa" är såna som aldrig rest.

Mobiliserar inför nästa resa, men stänger först av, snugglar ner mig bland mina finaste och drömmer om en virkhelg på landet.

Sjuhuhukt ont

Tänk varma svettiga svullna fötter i nya high heels.
Tänk sedan åtta vattenfyllda blåsor.
Tänk slutligen en människa som kvidande får ledas in i skoaffär för att enleveras sina fastsvullnade skodon.
Tänk akut nyförvärv. Flipflop.

Vesuvio

Se Neapel osv

Aaaah. Lång dags färd mot duntäcke och bok.
Bor naturligtvis på Via Carbonara, vad annars.