Jag ska ju förhoppningsvis få gå ett helt fantastiskt ledarskapsprogram i USA till våren (förutsatt att inte nån missunnsam chef sätter käpp i hjul). Spännande, intressant, lärorikt. På alla sätt. Utöver det sakinnehållsmässiga (som rör amerikansk energi- och klimatpolitik på högsta nivå) så blir man också "adopterad" av en amerikansk familj för att på kvällar och helger få en insikt i amerkikansk kultur.
Allt betalt av amerikanska staten.
Well. Det är ju ett halvår tills dess och så...
Men det jag redan nu går och funderar på är detta med att vara borta från barnen i tre (3) veckor.
Alltså. Jag är ju ofta borta. En vecka i stöten. På andra sidan jordklotet. Jag är pragmatisk och rationell. Jag vet också att det finns många (mest män) som är borta i tjänsten betydligt längre än så. Och förmodligen inte tänker på det två gånger.
Behöver lite input och gärna tankar från nån som varit borta en längre tid från sina barn.
Jag kommer ju åka, så det är inte det, jag måste bara - i sann KBT-anda - hitta en mental strategi.
Tankar på det?
Allt betalt av amerikanska staten.
Well. Det är ju ett halvår tills dess och så...
Men det jag redan nu går och funderar på är detta med att vara borta från barnen i tre (3) veckor.
Alltså. Jag är ju ofta borta. En vecka i stöten. På andra sidan jordklotet. Jag är pragmatisk och rationell. Jag vet också att det finns många (mest män) som är borta i tjänsten betydligt längre än så. Och förmodligen inte tänker på det två gånger.
Behöver lite input och gärna tankar från nån som varit borta en längre tid från sina barn.
Jag kommer ju åka, så det är inte det, jag måste bara - i sann KBT-anda - hitta en mental strategi.
Tankar på det?
3 kommentarer:
Dina barn är så stora att det lite blir ett äventyr för dem också! Ni kan skypa och prata regelbundet. Och tänk så mycket både de och du kommer att ha att berätta efteråt!
Jag minns det som otroligt spännande och bara positivt de resorna pappa gjorde till Asien några gånger när jag var liten. Och mamma kan prata om äventyret när hennes pappa var i USA när hon var barn! Visserligen var resorna i sig mer exotiska då, nu spelar det ju liksom kommunikationsmässigt inte någon större roll om man är i Sydney eller Flen. Men ändå, med rätt tänk tror jag det kan bli något att minnas positivt för både dig och barnen!
Min svårighet hade nog legat mer på ett visst mått av dåligt samvete över att inte kunna ta någon del av ansvaret under så lång tid. Men där handlar det nog mer på att fokusera på att man själv hade unnat sin partner möjligheten och utgå ifrån att hen gör det och gärna stöttar på samma sätt som man själv hade gjort.
"Absence makes the heart grow fonder" sägs det..
Skulle man inte kunna se det som en förälders uppgift att också lära sina barn att handskas med saknad? Och att lära sina barn att våga prioritera sig själv ibland?
Kursen låter ljuvlig, underbar och nästan för bra för att vara sann.
Ah, ni är så kloka.
Jag har ju lärt mig/vant mig vid att vara borta då och då, men hatr haft nån egen, helt egoistisk, mental gräns vid en vecka.
Nu gäller det att sträcka ut den mentala gränsen.
Jag tror barnen och maken kommer klara det bättre än jag, faktiskt. Förhoppningsvis har jag för fullt upp för att hinna ångesta.
Skicka en kommentar