fredag 7 september 2012

Ode till hösten

Hösten dras med oförtjänta epitet.
"Tungt, grått, kallt, mörkrets ankomst".
Ja, förvisso, men också detta:

Det har just varit sommar (som vädermässigt aldrig infriar de fåfänga förhoppningarna), men man har varit ledig.

Hösten är ärlig. Den lovar ingen värme, sviker inga förhoppningar. Den är som den är. I bästa fall klar och krispig, trenchcoatsaktig. I sämsta fall kurig, gråmolning och regnig. Men då har man sommaren precis bakom sig. Och framför sig julen. Det känns befriande att få sitta inne och kolla på TV. Man behöver inte bevisa nåt. Bara att kura ihop i soffan med en filt och lite te.

Våren däremot. Detta lömska schizofrena väsen. Det börjar redan i februari. Man hoppas och längtar, men det blir bakslag efter bakslag. Is som ligger sörjig och smutsig, snö som faller i maj. I april börjar man misströsta. Sommarkatalogerna från klädkedjorna hånar en med sina lätta sommarklänningar och sandaler. Själv hasar man fortfarande runt i vinterjacka och kängor.

I maj, juni är man desperat, men börjar låtsas som om det vore sommar. Fastän nordanvinden viner runt skolgårdarna där folk tar studenten i tunna bomullsklänningar.

Jag älskar hösten. Reservationslöst.

2 kommentarer:

JsN sa...

Åh! Så bra sagt!

Kajsa sa...

Precis så.