När vi nyligen fått en ny granne, slår det mig återigen hur mycket hjälp några lyckligt lottade får. Något helt naturligt, men för mig så främmande. I det här fallet är det grannens (som är i vår ålder) föräldrar som nu i en veckas tid har sprungit upp och ner med välfyllda matkassar, nyköpta borrmaskiner, hyllor som ska sättas upp, barnvagn som ska dras och barnbarn som ska underhållas.
På helgerna har man pensionerade pappor som bygger om hela ens hus/lägenhet/sommarpang, och mammor som står för markservicen under tiden.
På julen åker man hem till mormor och morfar för att vila upp sig, äta hemlagat julbord och få hjälp med barnen.
På dagis är det morföräldrar/farföräldrar/syskon som hämtar sina släktingbarn var och varannan dag.
På helgen tar släkten barnen och går på Skansen så att föräldrarna kan åka till IKEA eller bara gå på stan.
På kvällen är barnvakten ett telefonsamtal bort.
Folk får insatsen till lägenheten av sina fyrtiotalistföräldrar, eller ärver ett eller två sommarhus i skärgården av farmor och farfar.
Jag är inte missunnsam - tvärtom - jag tycker det är fantastiskt! Det är som det borde vara. Jag är bara fascinerad. Och en smula avundsjuk, främst på relationerna. I mitt/vårt fall är det precis tvärtom. Om någon hjälper någon så är det under helt omvända förhållanden.
5 kommentarer:
Det vore verkligen en dröm att ha det så! Själv har jag en far som dragit utomlands, men även när han bodde hemma i Sverige hade han rätt fullt upp med sitt. Visst kunde man fråga och han ställde upp men det var alltid det där med att man behöver fråga just... Svärmor är gammal och skruttig och både mormor och farfar dog relativt unga.
När jag blir mormor ska jag 1) inte dö på bra länge 2) hämta mina barnbarn så ofta på dagis så de tröttnar på mig 3) barnvakta dem minst en gång varje helg och proppa dem fulla med lördagsgodis!
Men nån insats till lägenhet blir det inte :D
Jag läser din blogg sedan i våras. Jag känner igen mig i många sammanhang. Jag är en invandrare som bor i Sverige i 6 år. Vi är en familj som består av två vuxna och två barn. Har ingen släkt här och inte så många vänner heller(inga som kan ställa upp någon gång).
Min man åker på tjänsteresor utomlands och är borta i flera veckor. Ibland tänker jag med skräck att jag kan bli sjuk (vem tar hand om barnen då?).
Jag tror att vi är många som måste klara oss själva. Men vi blir bra mor/far föräldrar sedan för vi vet hur mycket betyder det minsta hjälp.
Ni har väldigt fin lägenhet! Lycka till med försäljningen.
Jag har det så - men jag är inte direkt lycklig ändå.
You and me both. Fast jag ÄR faktiskt lite avundsjuk. Inte på folk i allmänhet utan på anhöriga i synnerhet. Våra syskon får, för all del av helt rimliga och naturliga anledningar egentligen, otroligt mycket mer stöd än vad vi får. Själv väntas jag mest bidra. Vila upp sig över jul? Muahaha, det är det vi har påsken till och det behövs fanimej efter julpärsen...
Och vi har lite av båda. Lägenhet i innerstan i presen - check. Sommarhus i Stockholms skärgård på arvslistan - check. Detta är förstås ovärderligt. Dock betalar vi med både arbete och pengar för att hålla sommarhuset flytande.
Men i övrigt lever jag under samma skuldtyngda sorgmantel som du gör. Mina barn ska aldrig få behöva känna att de finns till för min skull.
Skicka en kommentar