Jag har ibland svårt att veta hur jag får lov att känna.
Vad gör man till exempel med en gudmor som inte har sett sitt gudbarn på tre år trots en närhet holkwise på femtio meter bort tvärs över gatan?
Kanske trodde jag att äran skulle föra med sig ett visst mått av - åtminstone årligen sporadiskt - intresse. Jag hade hoppats på en spirande alledeles egen vänskap mellan son och gudmor. Kanske är det inte försent. Kanske vaknar intresset en dag. Kanske är jag bara fånig.
Jag befinner mig inuti min lilla box, jag vet. Jag har ju inte 'her side'. Men traumat för mig är att barnen inte har några mor- eller farföräldrar. Inga mostrar eller morbröder. Inga 'naturliga' andra vuxna här i vardagen (förutom oss) som älskar dom och finns där som självklart skyddsnät. Några få fina släktingar, men långt borta.
Har ni faddrar/gudföräldrar till barnen och hur funkar det?
17 kommentarer:
Hej vilken fin blogg du har.
Hittade hit av en slump och fastnade för detta inlägg då jag funderat på samma sak. Men jag har inga barn.
Jag har aldrig haft nån släkt alls att relatera till. Mina far-och morföräldrar levde inte längre när jag föddes. Tror inte att jag mådde särskilt dåligt över det när jag var liten.. men mer sen i tonåren och nu som vuxen. Men kanske beror det på andra saker. En dysfunktionell mammma och att jag blev faster när jag var tonåring så jag konstigt nog fick tävla med brorsbarnen om min brors uppmärksamhet.
Men nu som vuxen har jag kommit på att jag visst hade andra vuxna att vända mig till när jag var liten, och framför allt mamman och pappan till min "sommarkompis". De frågade mig alltid hur jag mådde och BRYDDE SIG verkligen. När min pappa gick bort skickade "sommarmamman" (som bodde i stan och som jag träffat ibland) ett brev som jag fortfarande har sparat. Hon visade att hon verkligen tänkte på mig och jag visste att hon fanns där. Det betyder mer än en gudmor som jag inte valt.
Själv har jag en gudmor, en vänninna till min mamma, som bor i Örebro och inte hört av sig på 20 år. Ibland får jag dåligt samvete att jag inte hör av mig till henne, men sen stoppar jag mig själv och tänker att JAG alltid borde få vara barnet i detta sammanhang.
Har inte dina barn någon vuxen i närheten som de tycker om och som bryr sig? Som du kan lita på finns där även om ni inte uttalat det?
Men jag måste verkligen säga att så bra som dina barn verkar ha det(av det jag läst här försås) så behöver du inte oroa dig. Du verkar vara en otroligt omtänksam mamma med barn att vara stolt över.
En mamma som fler barn borde få ha..
Det er også en sorg for meg at et er få slektninger til stede for mine to små. Gudforeldrene er til stede så godt det går på hver vår side av atlanteren - vi flytter snart tilbake til dem - og en søster jeg ikke kommer overens med har et godt forhold til ungene. Jeg skal ta tak i og styrke forholdet til gudforeldrene - det ansvaret går begge veier - det er veldig viktig for meg at de har andre voksne i livet sitt enn oss.
Hej du. Jeg har flere gudmødrer til min datter. En er nære, nære. En er bare kjent. Og en bor litt lenger borte, men de har en egen relasjon. Men jenta mi har andre "egne" voksne, hun har relasjoner til. Hun er heldig sånn.
Jag är godmor till en nioåtig flicka som jag inte har träffat på fem år. Anledningen är att jag slutade vara vän med hennes mo. Mer odramatiskt än det kan låta; vi gled långsamt och målmedvetet ifrån varandra, och det var ingen fnurra på tråden. Bara ett växande ointresse.
Mina egna fyra barns gudföräldrar är mycket olika. Mest imponerad är jag av äldste sonens gudmor, en av mina äldsta vänner. Hon är mån om att inte enbart skicka födelsedagspresent och gratulationakort, utan kommer ihåg sonen på olika, omtänksamma vis. Trots att vi bor 50 mil ifrån varandra, och att hon själv inte har barn (jag inbillar mig, kanske felaktigt, att den som själv har barn boder vara mer insatt?).
De övriga tre barnens gudföräldrar är min svägerska, min sbåger, samt ytterligare e vön til mig.
Jag saknar precis som du syskon, och barnens vuxna släktingar är en liten skara.
Min egen gudmor, tillika faster, är fantastusk. Hon är lika mycket gudmor åt mig idag (då jag är 35) som när jag var barn, och hennes omsorger räcker även till mina barn.
Se till alla de fina vuxna ni verkar ha i er omgivning! Ni verkar t ex ha en relation till andra dagisföräldrar, som jag avundas er.
Jag är gudmor åt ett barn somjag känner att jag har svårt att skapa kontakt med. Jag kommer ihåg födelsedagar och namnsdagar men jag tycker att jag liksom har svårt att komma in på rätt våglängd, jag tror att jag och banets familj kanske har lite olika syn och det gör mig osäker(=jag tar ett steg tillbaka). Jag blir t ex nästan aldrig bjuden på födelsedagskalas, och att skicka en present två kvarter känns ju jättekonstigt. Och när jag skickat namnsdagskort visar det sig att "Öhh, jaha, namnsdag. Sånt firar inte vi. Och stegvis har mitt engagemang blivit mindre. Så därför undrar jag: Har ni försökt göra möjligheterna tydliga för gudmor? Har ni inkluderat henne? Sen kan det ju vara så att hon faktiskt inte har lust, eller att hon har en annan syn på vad en gudmor är. Och det måste man ju nånstans respektera.
Jag har min morsa, barnens mormor på tre mils håll. Hon tar ALDRIG initiativ till att se sina barnbarn. Vi har haft det en smula frostigt genom åren och jag håller en fasad uppe för att jag inte orkar tjafsa med henne men jag är ledsen över ointresset. Mannens föräldrar är underbara farföräldrar men bor tyvärr alldeles för långt bort. :-(
Till att börja med så prioriterar jag förbönen för barnen och den vet man ju inte riktigt hur aktiv den är... men äldstas faddrar har inte hört av sig på många år och yngstes finns där ständigt för honom, i bön, tanke och också som vänner och uppfostrare.
Ett av mina fadderbarn har jag inte träffat på många år - vet inte ens var hon finns och det smärtar. Men jag ber...
våra barn har löst det själva. de har valt några extramostrar!, eftersom jag inte har några systrar. det här kom sig naturligt. mostrarna är såna som alltid finns där. som ställt upp för manen och barnen när jag varit isolerad på sjukhuset.
när det begav sig valde vi av tradition våra syskon som gudföräldrar. med skiftande resultat ...
Vår dotter har en gudfar som hon inte träffar sådär jätteofta, trots att han bor i samma stad. Men när de träffas, som i lördags, visar båda två på ett alldeles särskilt sätt att de betyder något för varandra. De har helt klart knutit an till varandra. Det är så fint och rörande att se.
Tack för fina och tänkvärda kommentarer!
Jovisst finns det fina fina vuxna i vår närhet som barnen tycker mycket om - nära vänner till oss, dotterns gudföräldrar, dagisföräldrarna som nästan är lika (mer!) uppskattade än de egna vid hämtning, och så.
Det är väl bara mitt ensambarnskomplex och mina egna demoner som gör mig skräckslagen och paniskt nojjig över satellitkänslan. Och att jag alltid inbillar mig att blod är tjockare än vatten, men det kanske inte alls är så.
Jag har inga gudföräldrar. Mina barn har heller inga gudföräldrar. Det är en fin tanke men kan lätt bli till en börda när den ena parten kanske förväntar sig mer än den andra ger. Jag är själv gudmor till en kompis dotter. Fint, men jag känner mig alltid usel på uppgiften...
Vi valde att inte ha några faddrar till vår dotter. T döptes inte själv som liten och hade därför inga och jag är faktiskt osäker på om det var min farmor eller faster som var gudmor till mig, i vilket fall har det aldrig varit viktigt för mig. Vi hoppas att E själv kommer att visa vilka extra vuxna som är viktiga för henne.
Vi bor långt från min familj och 2-3 timmar från Ts.
Jag känner också ångest för att vi är en sattelitfamilj. Speciellt nu när det är dags för dagis och vabbandet kommer att följa som ett brev på posten ...
Jag har två guddöttrar. Den ena, 8 år, är dotter till en av mina närmaste killkompisar. Hon har även en annan gudmor som är kompis med hennes mor. Jag bor 50 mil bort. Försöker träffa henne minst en gång om året. Skickar alltid vykort när vi reser. (Något hon funderat mycket över, hur jag kan resa så mycket, vad jag egentligen sysslar med...)Startade ett konto när hon döptes och sätter in pengar födelsedag och jul. Pegnarna skall hon få när hon fyller 18, att resa för med eller utan gudmor. Jag ser min roll mer som att jag är någon hon kan vända sig till när hon blir större. Men det är en otroligt fin och skön tjej.
Andra guddottern är 23 och hennes mor utsåg mig som gudmor för 10 år sen eftersom hennes gudfar bor så långt bort. Fast där funkar jag nog mer som stöd till modern än dottern. Brukar dock dumpa en kasse böcker hos henne ibland och hon är den enda jag känner som läst HELA Det andra könet efter att ha fått den av mig i studentpresent. Och även hon är en otroligt bra tjej.
Mina egna faddrar var mormor och farmor och där funkade dom ju mer som just mormor och farmor.
Oroa dig inte. Era barn är alltid välkomna! Vi vuxna tycker om er och barnen tycker om er. Allihop! L tittade senast igår kväll på julkortet från er och sa "K och C - våra kompisar". Mmm sa jag!
Kram kram!
Mina barn är inte döpta, men har faddrar ändå. Det kändes viktigt, men fungerar väl sådär... Yngsta dotterns fadder bor i Kanada och gör absolut sitt bästa, äldsta dotterns bor i Köpenhamn och... gör väl inte det. Men vi kanske inte heller propsar - hon är liksom inte någon som man pressar... Men jag har inte heller helt tappat hoppet... Själv är jag fadder till en kille som nu snart fyller 11, vi ses en hel del och jag tror nog att vi sköter oss (även om vi är usla på förbön). Han har dock en massa nära släktingar, så min man och jag är en av många som bryr oss om honom.
Mina egna gudföräldrar var mig nära länge, men sedan strulade det till sig lite mellan mamma och henne (hon presenterade en man för min mamma, som då var ensamstående, men blev sur när intresse uppstod, det var nämligen hennes älskare också...). Nu har vi inte setts på evigheter.
Jag känner igen lite av din oro över att vara "ensam vuxen", trots att vi har både mormor och farmor (och till viss del morfar) i närheten. Och mycket släktingar. Man jämför ju alltid med sig själv – jag hade min släkt nära på ett helt annat sätt, till exempel var tre av mormors systrar som extramormödrar till mig. Och båda mina föräldrar hade syskon, och jag har kusiner som jag till och från varit mycket nära. Helt annnorlunda än vad mina barn har.
Men vi har en "farbror Kalle", en av makens gamla kompisar, med nu vuxet barn, och hans fru. Den äldsta och Kalle har funnit varandra på ett alldeles särskilt sätt, och (den frivilligt barnlösa) frun gillar att skämma bort små barn någon dag då och då. Perfa!
Det är just den där särskilda kontakten barn-vuxen som man är ute efter när man önskar sig en fungerande fadder. Så du har absolut "lov" att känna som du känner. Men det är inte säkert att den uppstår även om gudföräldern är närvarande. Det är bara turen som avgör.
Herregud vad ni är kloka och bra! Jag får både tankeställare och stöd och ifrågasättande. Ibland fastnar man i egna tankar och spår och det hjälper och ger perspektiv att läsa andras erfarenheter. Tack, igen!
Skicka en kommentar