Vägs ände.
Eller, en början.
Eller, tillbaka till gå.
Ett kuvert märkt "personligt" väntade på mig innanför dörren idag.
Och inuti detta, en märkligt motriktad vädjan. Sprungen ur sitt eget lilla helvete, men felfelfelformulerat på så många vis.
My mother. Detta fenomen av kärlek och vrede, ömhet och förakt.
Hon tror hon gör en pudel, hon tror hon sträcker ut sin hand.
Hon vill ses, hon vill tala, hon vill ha min hjälp.
Och jag känner hur det kokar inuti. Hur den säkert uppriktiga andemeningen blir till stoft och intet med meningar som "Det måste ju finnas en anledning till att du tagit mer och mer avstånd från mig de senaste tio åren, en anledning som jag är totalt ovetande om."
Jamen eller hur. Och det är ju just det.
Jag ska nu få chansen att förklara mitt agg, för att det ska "kännas bättre för dig efteråt". Kastar igen ut fula kroken om pappas försämrade hälsa och korta tid kvar.
Själv förstår hon ingenting. Har inget ansvar alls som hon kan se eller förstå.
Och med alla de försök genom åren till förklaring har jag bara fått påslängda lurar, martyrskap och "jag förstår inte alls vad du menar! Jag som alltid...".
Förnekelsen är total. Smärtan för stor.
Och inte förrän hon har en uns aning om sitt eget ansvar i relationen kan det ju nånsin bli bättre. Inte förrän hon säger "jag vill förstå hur du känner, och jag förstår att jag sagt och gjort saker som inte varit bra".
Och jag blir så oändligt sorgsen och in i märgen trött.
4 kommentarer:
Kan inte du i din tur skriva ett brev. Skriva att du inte pallar att ta det personligen, att det gör för ont. Skriva hur du tänker och känner och sen får hon ta det hur fan hon vill, och du slipper sitta och se på.
Inte ens om hon säger så behöver det betyda en förvissning. Min mor har sagt det så många gånger, jag har svarat SÅ många gånger.
Hon förstår fortfarande inte.
Jag tror inte att ni har något att reda ut Jennie. Du behöver "bara" vaccinera dig mot hennes utspel. Kör KBT.
Kram!
Hmmmmm, kram till dig. Jag sitter ju i en liknande sits - dock slipper jag breven - men förnekelsen och omskrivningen av historien är densamma. Inget tjänar man på att dra upp det förflutna för de har glömt, förträngt och förvanskat minnen - så visst är det en sorg. Det finns inte alltid nån lösning, det försöker jag förlika mig med, ingen superhappy ending. Och det är INTE ditt fel, det ligger hos henne, bara henne.
Om hon prompt måste ha ett svar i det här läget är det kanske bättre att bara ljuga ihop något än att lägga upp sitt hjärta på ett fat för att bara få dräpande kommentarer till svar? Du har ju kommit fram till att hon ändrar sig när korpen blir vit, eller? Har inga bättre råd, men skickar en kram och en länk, ifall du inte redan hittat dit: http://vuxnabarn.narcissism.nu/forum/portal.php
Skicka en kommentar