Kommentarer

I kategorin "Irriterande":

Jag fascineras av människor som
1) tvångmässigt måste lufta sina tvärtomåsikter högt och ljudligt
samt
2) kommenterar saker så att det blir mer eller mindre subtila förolämpningar.

(Min mamma var en mästare på tvåan.)

Man pratar exempelvis med någon om nånting och säger att "Jag tycker att den där gröna färgen är så härlig!" varpå människan opåkallat säger "Nä, det tycker verkligen inte jag." Nähä? Ok. Men måste man säga det?

Barn är ju också experter på samma tema: "Jag gillar inte ärtorna!". Nähä. Och vem bryr sig? Låt dom bara vara då!

Och tvåan. Min mamma kunde tillexempel säga, efter att jag som nojjig tonåring tillbringat timmar i badrummet för att få rätt stuk på håret: "Ska du verkligen ha håret sådär platt?". Ridå. Vad kan man svara? Ja, det ska jag. Skitplatt! Tack ska'ru ha liksom.

Folk som typ frågar "Har du klippt dig?" och sen på svaret "Ja" inte säger nåt mer. Hur ska man tolka det? Varför ens fråga? Utan vidare omdöme blir det ju en förolämpning.

Eller när man kommer till jobbet, kanske känner sig lite hängig men gjort sitt bästa för att piffa till sig och får höra: "Vad du ser trött ut!". Jaha? Och vad ska jag göra med den kommentaren? Känns mig piggare?

Tänker inte folk på vad dom säger eller hur det kan tolkas?
Fascinating.