Stackars.

När man liksom tröttnar på att kasta rosa sockervadd på alla Facebookstatusar och tar fighten. Skriver det man egentligen känner. Och tycker.
När man liksom upptäcker femtiotalskonservativa strömningar i dom dunklaste vatten och liksom ba "men WTF?!".
Ibland blir jag bara så full i fan.
Så just nu tar jag ut all min aggro på en stackars dagishatandevårdnadsbidragssärartsfeminist i min Facebookbekantskapskrets. Stackars.

Post project depression etc

1. Är tom inombords efter Indienresan och succéartat genomförande av det mål i projektet vi jobbat mot så länge.

2. Är tom inombords efter att ha genomlidit årtiondets märkligaste bostadskarusell där vi förlorade på knock-out i tredje ronden.

3. Är tom inombords efter samtal med modern som gick ut på skuldbeläggning och söndrande av min självkänsla.

Lukter

Jag är doftkänslig. Jag kan bli på extremt dåligt humör (verkar vara en röd tråd just nu) av folk som luktar märkligt. Värst är inpyrda kläder. Matos, rök, unk. Tunnelbanan vid rusningstid på eftermiddagen är en mardröm.

Minns ni "luktisarna"?

Jag hade mina i särskilt för ändamålet hemsydda plastfickor i pärmar. Hundratals. Ju ovanligare desto mer åtråvärd. Min ovanligaste minns jag fortfarande. Den luktade "blod svett och tårar". Precis som det luktar i tunnelbanan.

Stingslighet

Tror kanske, eventuellt, att min stingslighet beror på omedveten resfeber (redan nu). Eller på vårfeelings. Den där känslan av att allting sker och man hänger inte med. Eller för att vi trots att vi la högsta budet inte fick köpa bersån. Eller på att barnen varit osedvanligt påfrestande idag, med tretusen break-downs TROTS bio, popcorn och chokolaudesaus på glassen. Eller på att jag inte riktigt förmår/förstår hur jag ska ta tillvara på livet här och nu.

Eller på att jag är så inidjupet förtvivlad och arg på hur jävla hemskt och orättvist det är att min vän drabbats av den elaka sjukdomen, när det sitter äckliga gamla A-lagare i parken varje dag och bara super bort sina liv att jag bara brast i fullständig gråt häromdan.

Kanske hjälper det att slå riktigt hårt på något.
Ställa sig på balkongen och skrika ut det inre kliet.

PMS?

Uselhets uselhet.

Räknade fel på tiden imorse vilket resulterade i adrenalinstress; jag ömsom skrek, lockade, tjatade, lirkade och hotade barnen för att få dom att äta upp och klä på sig. Ändå tog det enochenhalvtimme. Alla grät.

Jag missade skjussen till Etuna, fick rusa till dagis och anlände svettblöt till sista morgontåget med en minut tillgodo - med en skvalpande kaffe i handen.

Sjunker ner i sätet och begrundar min uselhet, ska just ta första sippen på kaffet när tåget rycker till och så sitter jag plötsligt med kaffe rinnande längs hakan, droppande på min vita tröja.

Har fräst mot kollegor som upptar dyrbar tid med att älta samma (men viktiga) saker, känner mig usel och ur fas.

Och så dessa fula brungula fläckar mitt fram på tröjan.