Det privata är politiskt 2008

Efter att för första gången på månader ha varit inne en ytterst kort, men tillräckligt talande, sejour på sajten Familjeliv.se känner jag mig beklämd.

Minns ni parollen "Det privata är politiskt!" från andra feministvågen på sjuttiotalet? Som betyder insikten om att det är inte unikt för just mig, för just vår familj, att maktbalansen är skev, att jag är missnöjd med hur vi har det men inte förmår göra något åt det för att jag inte vet hur och den andre inte ser problemet. Att din privata situation är ett strukturellt problem, att kvinnors och mäns olika villkor ingår i en samhällsnorm, är inte ett enskilt problem i enskilda familjer som enbart är upp till den missnöjda (kvinnan) att hantera. Utan istället är något som kan och borde lösas politiskt.

Idag ser vi en feeet backlash. Kvinnor som lever med män som inte tar ansvar får höra att "det är väl för fan bara att ställa lite krav på gubben om du är missnöjd!". Men om det inte hjälper? Om man själv tror att man egentligen kanske inte har rätt att ställa såna krav? Om man helt enkelt inte vet vilka val man borde ha?

Och just därför reagerar jag så starkt negativt mot alla ultraliberaler som tror på individens helt fria val, och med det ett ansvar, individens, att skaffa sig det liv man vill ha. Alltså, man får helt enkelt skylla sig själv som "inte ställer krav" på partner eller arbetsgivare, man får "skylla sig själv eller jobba hårdare" om man är missnöjd med löneökningen. Och så vidare. Skyll allt på individen och sopa orättvisorna under mattan. För det där gäller ju bara dig.

Har man någon gång varit inne på Familjeliv eller andra sajter som representerar average Joe så inser man att det privata är mer politiskt än någonsin. Om vi överhuvudtaget ska komma nånstans med jämställdheten dom närmsta hundra åren.