Ett liv i sus och dus

Nej, den här resan var ingen sinekur.
Visst Paris är alltid Paris, och jag som är smygfrankofil njuter ju ohämmat av alla franska delikatesser (som synes) och språket som rullar fram som knivskarpa eleganta vågor.

Men jobbresor är inget liv i sus och dus rent generellt.
Det är tidiga morgnar, möten i sugiga kontorslandskap med heltäckningsmattor och snabbkaffe. Det är flängande på tunnelbana och i taxis till nästa möte där man förväntas lyssna konstruktivt och bidra aktivt.
Det är upp-på-rummet-uppfräschningar på fem röda eftersom man alltid är försenad efter dagsprogrammet och middan början prick.

Och denna gång var det akut matförgiftning som mörbultade mig under fem intensiva timmar och sedan förvandlade mig till en urvriden disktrasa. Blev utkickad från hotellet klockan ett och satte mig, skakig och kallsvettig, på metron för att ansluta till ett sista möte innan hemfärd.

Möts av en man som förmodligen bott i sin kostym de senaste hundra åren; svettstanken som utsöndrades från hans kropp var så frän att min stackars näs-slemhinna ögonblickligen frättes bort.

Sen tåg över hela Paris till flygplatsen eftersom det inte går att åka taxi i rusningstrafik. Flyget försenat en timme, bagaget dök upp en halvtimme efter utsatt tid på rullbandet på Arlanda, Arlanda Express var avspärrat och nere efter en hoppningsolycka, kön till taxi var tvåhundra meter lång, och den stackars flygbuss som gick en gång i halvtimmen blev snabbt överfylld av trötta och frustrerade resenärer.

Klockan ett inatt kom jag hem, helt slut och helt övertygad om att jag aldrig aldrig vill resa bort mer.

På söndag är det dags igen.