Pratade med pappa nyss och han lät ganska mycket som sig själv. Hade fått kaffe och kaka och doktorn hade varit där och kollat hans axel. Men i övrigt ingen ko på isen och vi pratade om ditt och datt, han glimmar till ibland och jag försöker fånga hans klara tanke.
Pratade med mamma igår och det var som vanligt bedrövligt. Allt är bedrövligt; hennes liv, pappas liv, mina försök till stöd och stöttning. Ingenting är bra, ingenting blir bättre. Det är så tungt och destruktivt att jag drar ett djupt andetag innan jag slår numret och sen håller jag andan i nästan alla de tjugotre minuter som samtalet varar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar