Och så kom den.
Brevbomben.
"Jag hoppas innerligt att ni inte SVIKER oss denna jul. Det vore katastrofalt!"
Min mamma menar alltså på allvar att vi ska ta pick och pack och våra barn och åka sjuttio mil för att sitta i hennes deprimerande dockhus på julafton, bli förolämpade och bo nånstans på hotell och må jävligt dåligt för att hon mår jävligt dåligt.
Och om inte? Katastrof. Undergång. Som bara jag bär ansvaret för.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig aldrig aldrig skriver såna brev till mina vuxna barn. Att jag aldrig aldrig aldrig gör så att dom får ont i magen bara av att se handstilen på ett kuvert från mig eller av att se mitt nummer i displayen.
Gud hjälpe mig.
23 kommentarer:
Jag blir så illa till mods när jag läser detta.
Hon verkar ha monologen som enda kommunikationsredskap: Hon hör inte dig och pratar uteslutande med sig själv.
Frustrerande, och så oerhört sårande samtidigt.
Bryt, säger förnuftet.
Sörj och bit ihop, säger hjärtat.
Många kramar till dig.
Plocka inte upp hennes utslängda skuldkrok, Jennie. Du vet ju redan att valet står mellan att det blir katastrofalt för henne eller att det blir katastrofalt för er.
Bränn brevet, spotta på det, låt hundarna kissa på det. Whatever. Låt henne stå med sin missnöjda rev och veva bäst hon vill. Åk ner och hälsa på din pappa men skit i att träffa henne. Allvarligt!
Hon gör sig inte förtjänt av att vara din mor.
När jag har läst Malinkas ord gaskar jag upp mig, och håller med henne.
En kram till.
Du ska absolut ALLTID sätta DINA barn i första rummet Jennie!
Hellre en "katastrof" för mamma din än en katastrof för dina barn med lång resa, skuldtyngd samvaro och hotellövernattning på jul när man vill ha mysigt och lugn och ro?
Stanna hemma på jul!!
Kram glömde jag ju att skriva.
KRAM!
Ja. Jag vet. Och det är egentligen inget att diskutera för maken hade oavsett tvärvägrat. Vi kommer vara här i jul. Men icke desto mindre måste jag genomlida min mors ångest, för det känns ju, jag vill ju inte att hon/dom ska sitta ensamma på jul såklart, samtidigt som det inte är mitt ansvar att hon inte kan/klarar/vill åka hit. Hela den här skuldbeläggandegrejen (för det här brevet är bara början, det kommer vara gråtiga telefonsamtal, "hot" och "varför har jag en så iskall dotter"-temat framöver).
:)
Tack för support och stöd i stunder av självtvivel på vad jag är för sorts människa.
Förstår dig. Jag har en liknande släktrelation. Att bli matad med skuld är tärande. Man måste slå sig fri – det är bara det att just det kan vara så förbannat svårt!
Stor kram till dig.
Skulle snarare vilja säga; Gud hjälpe henne som inte förstår bättre än att såra och krossa...
Varma kramar till dig och din lilla familj.
*morrar*
Kram
Äh, jag vet. Det är svårt att inte bry sig. Omöjligt, till och med. Jag har ju andra slags problem med min mamma, som ständigt ligger och lurar i bakhuvudet i vår relation. Och då är hon långt ifrån så elak och hemsk (ursäkta!) som din mamma är mot dig.
Men försök att bli ARG! Bli JÄTTEARG! Det är mycket enklare att ta sig igenom när man blir arg i stället för nedtyngd av sorg och skuld.
Jag upprepar: Hon gör sig inte förtjänt av att vara din mor.
(Som den goda dotter jag är måste jag påpeka att min mamma inte är elak eller hemsk alls. Bara lite ... jobbig at times.)
Om det är svårt att samla mod så tänk bara på den viktigaste uppgift du har – att vara en trygg, välmående mamma till dina barn. Det kan vara svårt att tänka själviskt, så tänk på de små nyponen, då brukar det vara lättare att göra folk besvikna.
Och det är helt okej att diktera villkoren! Gör det! Hon kommer aldrig att tycka att du gör nog så gör som du själv vill istället.
Du är smart, fin, empatisk och klok. Det är hon som dragit det kortaste strået. Heja dig!
Jobbigt - är väl det minsta man kan säga. Har du några syskon som kan avlösa och ställa upp i jul? Eller finns det tid att du åker ensam och hälsar på nån vecka innan eller efter, så att du får träffa din pappa tänker jag mest. Det är ju ingen liten resa heller.
Om du inte vill bryta med henne behöver du hitta ditt sätt att hantera henne.
Jag dristar mig till ett förslag och hoppas att du inte tycker illa vara:
Tacka nej, varför inte via brev. Och när hon ringer:
Upp med garden.
Proffstrevlig pansarfeja, skuldsydväst och syrafasta storstövlar på.
Plocka inte upp, släpp inte in, bestäm dig för att inte tillåta henne att kunna påverka ditt sinne.
Man blir bättre ju mer man övar på det, tro mig. Tänk på/värdeladda henne som "en kund i din affär". Du måste ha henne där, men om hon slår sönder saker får hon faktiskt lov att gå.
Det är på sätt och vis också ett sorgligt alternativ, men det skyddar dig. Det andra verkar du gå sönder av. Hon ger dig liksom inget val.
Det är så sorgligt att hon inte kan se att du skulle finnas för henne ändå och dessutom göra det med glädje om hon bara släppte kraven och skuldbeläggandet. Att hon inte kan se andra möljigheter för er att stödja henne och vara närvarande i julhelgen utan att det innebär en sönderstressad familj för er. Att hon inte kan se vad hon faktiskt förlorar genom sitt beteende....
Min pappa hade en liknande (om än inte riktigt i samma omfattning) situation med sin mamma. När mina föräldrar gifte sig ville farmor att de skulle komma på middag varje helg, annars kände hon sig sviken. Efter att ha bott två år i Tyskland med den frihet det innebar från farmors krav ständigt närvarande i vardagen insåg de att hem till Göteborg skulle de aldrig flytta igen. Så de bodde hellre 30 mil bort utan möjlighet att få hjälp med barnpassning.
Idag är mina föräldrar kloka nog att inte ställa några sådan krav på sina döttrar och just därför har
dom en nära kontakt med oss alla tre. I år ska vi(jag,T och E) åka 80 mil för att fira jul med mina föräldrar, syskon och deras familjer.
Med andra ord jag tror inte det är någon större risk att du kommer att göra om din mammas misstag.
Jättekram!!!
Här kommer jag igen med mina beskäftiga råd... . Så här ska du göra:
1 Säga att du VERKLIGEN förstår att hon inte vill vara ensam över julen...
2... så därför vill du VERKLIGEN att hon kommer upp t Sthlm och firar med er...
3... så kan ni sedan åka ner till din pappa tillsammans i mellandagarna.
4 Sen lallar du bingo och påminner dig själv om att INGENTING du nånsin kan göra skulle göra henne helt nöjd. Det är ett mission im-fucking-possible.
En ankedot från vår jul för två år sedan: Vi firade julafton hos min bror (inkl föräldrar) och juldagen hos mina föräldrar. På min mors begäran blev det ingen julklappsutdelning på julafton och den skulle avslutas TIDIGT så att barnen skulle vara tillräckligt pigga för "det riktiga firandet" på juldagen.
Samma scenario riskerar att utspelas i år. Så nu har vi tokladdat för en enad front: "Rör inte vår julafton!"
Hang in there. Du fixar detta. Du är en extremt kapabel och kompetent kvinna. Och din mamma är ett barn.
KRAM!
Vilken martyr. Men du har inte ansvar för hennes liv. Så är det. Och jag tycker att ni ska fira jul där NI vill. Sen får hon ta ansvar för sig själv.
Så krasst tycker jag, utan att egentligen veta något särskilt alls om er relation, egentligen, men det där brevet lät helt galet.
Många kramar får du också!
Å, tack. Jag blir glad och känner mig stärkt av era kloka råd och tankar.
Min mamma nämnde i en parantes i sitt brev att hon själv går på knäna och inom parentes (borderline). Nu är det så att min mamma är en frekvent besökare hos alla sina läkare och jag vet inte riktigt vad som är på riktigt eller inte. Däremot har jag ju fattat för länge sen att hon har nån slags problem, som utlöstes ordentligt när hon brände ut sig för tio år sedan. Jag googlade på borderline och sitter här och får en aha-upplevelse eftersom mycket av det som står om BL stämmer så klockrent. Det desperata beteendet som innefattar skuldbeläggande och förtäckta hot för att inte bli övergiven tex. Tvära kast i humör och oförmåga att fungera i nära relationer.
Jag måste fundera lite på detta.
Majema: Bra upplägg, och i kombo med Huskorsets skuldsydväst och syraresistenta stövlar kan det kanske funka. :)
Aha! Borderline. Då kommer saken i ett annat läge. Då finns det hopp, tror jag. En vinkel från vilken man kan ta sig an svårigheterna. Skönt att det fanns en anledning.
Lycka till!
Ja... om det nu är så. Jag vet inte om hon fått en diagnos eller om hon själv diagnosticerat sig s a s. Eller om det bara var en grej hon skrev. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig heller, eftersom jag vet att hon vägrar ta sådan medicin (fick erbjudet det under sin utbrändhet) och inte heller 'tror på' att rota i det förgångna, dvs gå i terapi. Och det var vad jag kunde utläsa hur man angriper BL.
Pust.
Då kan du inte förhålla dig till denna "diagnos" heller. Att skriva det till dig på det sättet är fullkomligt hänsynslöst och endast menat i skuldbeläggande syfte.
Som sagt, håll fokus på din egen mentala hälsa. Din mor är redan förlorad. Sorgligt men jag tror att det är så.
Oj vad den sved. Jag vet inte vad alla har skrivit för det har jag inte tid att läsa just nu, men jag vill bara säga att din mamma är ju försent att göra nåt åt, så det är väl snarare du som måste bearbeta dig själv. Så att du INTE får ont i magen etc. Barnen verkar coola, så dom kan du också strunta i, i det här fallet. Allt krut på att avtraumatisera ditt förhållande till din mamma.
Puss och kram, from nu ska jag följa din blogg.
vänliga hälsningar
Peter Barlach
Nu är det ju tusen personer som skrivit kommentarer, och det är ganska många dagar sedan du skrev detta inlägg - men ändå: jag måste bara kommentera.
Det låter helt fasansfullt.
DU har ingen skyldigheter gentemot din mor. Barn är ionte skyldiuga sina föräldrar någonting, i synnerhet inte om fölräldrarna KRÄVER saker.
Det är alltid barnen som är viktigast, inte de vuxna. I synnerhet inte på jul.
Har inte äst här tidigare, hittade hit från Malinka.
Skicka en kommentar