Så föll jag dit igen.
Har just skickat ett brev i vredesmod till min mor, ett svar på hennes bisarra text som damp ner i lådan idag. Ett axplock: "Ni måste ordna med transport av dina kartonger som du har i vår källare, OBS! innan november månads utgång".
Det är alltså de tre kartonger från min barndom som finns kvar; ett par årgångar Finn & Fiffi, några leksaker av bättre kvalitet och lite porslin som jag fått. Hon flyttar först nästa sommar. Men källaren ska tydligen tömmas. Innan november månads utgång.
Jag är så sjukt trött på att lösa min mammas problem. Jag kan inte räkna alla gånger vi "fixat" saker åt henne. Jag kan bara ge dom värsta exemplen. Som när hon gav oss en galet tung och otymplig vagga när Knut föddes. I dealen ingick tydligen att vi skulle 'fixa' transporten från Malmö till Stockholm. Vaggan gick inte in i nån sorts vanlig bil. Vi ville egentligen inte ens ha den. Flyttfirma skulle kosta tusenlappar. Maken fick slutligen övertala en kompis kompis som hade åkeri att köra upp den för en flaska Single Malt.
Eller när hon tvärvägrade att sälja sin svindyra astunga bäddsoffa på Blocket och vi fick 'fixa' flyttfirma som gratis (vet inte vad maken gjorde den gången) fick sätta fyra man på att flytta den ur övernattningslägenheten här i Stockholm, ner till huset i Malmö.
(Jo, vi renoverade ju förstås hela övernattningslägenheten också. Fixade hantverkare och handlade alla prylar. Projektledde. Köpte den. Sålde den. Stagade den och städade den. Fixade andrahandshyresgäst för att dra in lite pengar, men sen tyckte hon att ingen annan skulle bo där om inte hon fick, så då tog pengarna slut och vi fick sälja den.)
Eller alla de andra tusen miljarder gångerna vi fått något som alltid inkluderat ett krav. Eller att vi alltid förutsätts 'fixa' saker åt henne, eftersom det är det döttrar och svärsöner som bryr sig förväntas göra.
Sedan slutar hon brevet med följande mening:
"Du skickar väl ett Fars Dagskort hoppas jag??!?"
Skriver den mor som under alla år som jag haft egen börs fått finaste finaste korten, stora fruktkorgar, böcker, chokladogram, blommor, tårtor, nallar och parfymer på alla bemärkelsedagar; födelsedagar som Morsdagar och samma för pappa.
Jag. Har. Aldrig. Missat. En. Endaste. Dag. Nånsin.
Och DÄR blev jag i akut behov av bettskena.
15 kommentarer:
Jeg blir nesten stum, jeg har også noen i min nærhet som har en lignende verdensbild! Man blir så sliiiiiiiiiten. Jeg har valgt å trekke meg tilbake mest mulig uten å bli uvenner.
aggie: Ja, man gör ju det. Distanserar sig. Men det är skitsvårt när det är ens egen mamma. Som man älskar. Som trots allt också har det jobbigt. Och det suger energi...
Men gud.
Jag blir alldeles kall.
Du måste säga stopp. På riktigt.
Fast det kanske du redan har gjort?
Och det fortsätter.
Nä, Jennie. Jag lider med dig.
Hemskt.
Tänk att mammor alltid måste vara mammor dock..
Det är ju förmodligen för sent att göra något åt hennes sätt, right?
Träna på att bara låta det rinna av dig. DU vet ju att gör allt rätt. Och hon också, innerst inne. Hon måste bara spy ur sig. Och du måste ducka.
Åh min skapare! Dessa mammor, dessa skuldkänslor, all denna energiförlust! Du vet ju att hon troligen inte kommer att ändra sig. Finns det något sätt att försöka se det nästan som ett sjukdomsbeteende? Att känslomässigt försöka separera människan från handlingarna, om du förstår vad jag menar.
Kram och klapp. Vet inte vad jag ska säga. En del männsikro är verkligen inte hela, bär påm ett eget tungt lass av taskig barndom, övergrepp, besvikelser, bitterhet men kanske ffa arv. De försöker nog sitt bästa men det syns ej för omgivningen för de är så handikappade i att ge/visa känslor.
Fy sjutton, så jobbigt och påfrestande.
Jag vet ungefär hur du känner, men bara i relationen till min svärmor. Ändock en familjemedlem, som man bara inte kan (och vill; hon är världens bästa farmor) välja bort.
Sonja skriver att "hon måste bara spy ur sig. Och du måste ducka". Det stämmer, men själv blev jag så förbaskat trött på att ducka, fick liksom förslitningsskador i knäna. Nu jobbar jag istället med att bygga en vacker dörr. Vill man komma in måste man ringa på först. Den är långt ifrån klar (herregud det är gediget hantverk i äkta teak!), men hon ser mitt arbete och jag har mitt mål.
Kram till dig!
Nämen Jennie, jag har ju sagt till dig om och om igen - SLUTA FÖRSÖK! Inga långa uppgörelsebrev, inga vakna nätter med malande tankar... . Du kan ändå inte göra något åt det. Den enda effekten blir att du slänger mer bränsle på brasan.
Jag vet inte vad jag ska säga. Känner med dig, och håller med majema. Kram!
Tack för stöd!
Ni har så rätt, alla. Men det är så svårt. Och jag har faktiskt försökt sluta, flera gånger. :)
Men hur gör man? På riktigt? Även om min garde är betydligt högre än nånsin förr, så tränger det igenom alltsom oftast. Och så känner jag nånstans med henne. För somligt.
Lyssna på vad kloka Kajsa säger. Du får se det som en sjukdom och behandla henne som ett barn.
Vad händer om du säger att du blir ledsen av hennes beteende?
yogamamma: Då förstår hon inte alls vad jag pratar om. Det är ju HON som blir ledsen av MITT beteende, HON som har det jobbigt och fullständigt SJÄLVKLART att jag istället borde stötta henne istället för att ANMÄRKA på henne. Osv... Been there.
För jävligt! Jag också fast i något sjukt. Minsta feltramp (ex le för lite, vara det minsta uppriktig, använda yttepyttelite fel tonläge, säga ett felaktigt ord osv) leder till en ren vansinnighet för komplicerad att ens försöka förklara. Det är vidrigt. Har ingen aning om hur man tar sig ur rävsaxen. Eller hur man lever i den.
Skicka en kommentar