Så 9-åringen har börjat åka till fäktningsträningen själv. Han tar sin rygga, håller redan på när klockan är 15:45, går till tunnelbanestationen, köper en kexchoklad i kiosken och stämplar sitt kort. Åker en station, går upp till fäktlokalen och byter om. UTAN OSS!
Fatta grejen. Från att ha stressat från jobbet och haft alla bestyr i tankarna (gympapåsen, mellanmålet, SL-kortet...) så sköter han det helt själv. Och är sjukt stolt över det. Win-win för alla.
Det roligaste är när han ringer på vägen för att chitchatta. Han berättar var han går, vad han funderar på att köpa istället för kexchoklad i kiosken (kanske en Sportlunch - eller Kinderäggschoklad?), betraktar omvärlden och berättar det för mig. Jag är paff. Och glad. Och stolt.
Fatta grejen. Från att ha stressat från jobbet och haft alla bestyr i tankarna (gympapåsen, mellanmålet, SL-kortet...) så sköter han det helt själv. Och är sjukt stolt över det. Win-win för alla.
Det roligaste är när han ringer på vägen för att chitchatta. Han berättar var han går, vad han funderar på att köpa istället för kexchoklad i kiosken (kanske en Sportlunch - eller Kinderäggschoklad?), betraktar omvärlden och berättar det för mig. Jag är paff. Och glad. Och stolt.
2 kommentarer:
Ah, så härligt!
Här har vi en 9- och 7-åring som efter snart två veckors tvärbane- och t-baneåkande till och från skolan känner sig redo för att åka ensamma. Vete 17 om jag är lika redo för det – den ömme fadern är det *inte*!
Vi börjar i det lilla: en station, ändhållplats. Nästa vecka dags för nästa steg: att åka tillbaka - två stationer, hålla koll på uppgång. Spännande! :)
Skicka en kommentar