onsdag 5 mars 2014

Matcurling

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Jag är allergisk (!) mot matcurlade barn (och vuxna).
En del föräldrar ser inte själva hur dom matcurlar sina barn. "Du gillar ju inte vaniljkräm så jag tog bort den ur din bulle". Men what if... ungen smakat på kakan som den var och kanske gillat det?
Eller fått äta runt om. För att en vaniljbulle är en vaniljbulle.

Igår var det semmeldagen. På skolan bjöds det på minisemlor. Bara det att... det var en bulle. Med vispad grädde. Ingen mandelmassa. Varför? "Dom flesta barn gillar ändå inte mandelmassa."
Men WTF?  En semla är en semla är en semla. Gillar man inte mandelmassa gillar man inte semlor och då behöver man ju inte äta nån. (Hmmpf, MVH Matfascist -74)

Laxburgare med vårlök och grön chili samt olivmajonäs igår till middag. Kompisen som var här och åt rynkade på näsan (det var jättegott, lovar). Åt pliktskyldigast en fjärdedel. Däremot hade skolmatsalsens fabriksgjorda fiskpinnar slunkit ner, både en och fem. Det är ok, men lite tråkigt. Och förutsägbart.

Jag tror på att presentera och servera en svårsmält ingrediens på flera olika sätt och i flera olika kombinationer. Nån gång kommer det funka. Man kan liksom inte säga att man "inte gillar lök". För vad är det? Rå lök? Rostad lök? Lökringar? Smält lök i pulled pork? Karamelliserad rödlök? Picklad lök? Allt detta smakar ju helt olika och har helt olika konsistens och serveras i en kombo av en mängd andra smaker.

Våra barn vet att det inte är nån idé. Man behöver inte älska all mat. Den mat man inte älskar äter man ändå. Som bränsle. Och vi plockar aldrig bort körsbäret i kakan.

 

12 kommentarer:

JsN sa...

Det är en sån där grej som är så enkel att säga om man har fått barn som just det funkar med. (eller också är det så att just det har varit viktigt för er så därför funkar det?) Pss som det är lätt att tycka att hur svårt kan det vara att begränsa nattning till en rimlig tid när barnen passerat pyttestadiet.

Min unge vägrar chili, men älskar fisk så hade hen fått lägga ihop burgaren själv hade hen förmodligen tyckt det var jättegott. Hen brukar inte klaga heller om det serveras mat som hen inte äter utan äter det hen gillar (typ grönsaker) och smakar lite på det hen inte gillar så länge det inte är chili i det. Och samma gäller för godis och kakor där hen äter rätt få saker, men nöjer sig med att konstatera att hen inte gillar det (vilket innebär att maken får större delen av alla kalasgodispåsar och att sonen sällan äter efterrätt när vi är borta)

Jag har så svårt för attityden att alla måste gilla alla tillbehör. Själv avskyr jag ketchup och skulle aldrig komma på tanken att äta det ens till mat där det anses var ett självklart tillbehör. Och bara för att jag vill ha enbart senap på min korv så tycker jag inte det är konstigt att andra vill ha både senap och ketchup eller bara ketchup.

Och jag tar nog hellre lite matkink än tjata-hål-i-huvudet och gnäll vilket jag är i princip helt förskonad ifrån.

JsN

Ellen sa...

Du har ju skrivit om det här förut och jag säger samma som då: lätt att säga när man har barn det funkar med.

Tycker det här inlägget är precis lika som inläggen du kritiserar i tidigare blogginlägg, de där "det är ju bara att inse att man ska sluta skrika och så kommer allt bli bra" osv.

Har man inte matkänsliga barn kan man inte förstå den situationen. Har man inte barn med humörproblem kan man inte förstå den situationen. Har man inte barn med sömnproblem är det lätt att säga att det ju bara är att införa rutiner vid läggdags. Och så vidare i all evinnerlighet.

Jag tror inte heller på att laga barnmat hela tiden, men jag ser inte en enda fördel med att ha hungerkänsliga ilskeutbrott för att man nödvändigtvis ska göra en princip av att matkänsliga barn ska äta allt.

Förresten äter jag ju verkligen inte allt själv, vilket jag inte ser varför jag skulle heller. mitt liv är för kort för att jag ska tvinga i mig äcklig mat. Jag ger samma respekt till mina barn.

scytale sa...

Fast det där med att testa i många olika former är ett bra tips! Min äldsta son har aspergers (och svårt med smaker pga det) plus att han är supersmakare. Hela tungan full av STORA smaklökar. Han hatade lök, fram till att han började äta sourcream and onion-chips. Nu vill han t om ha rå lök på hamburgaren!

Jag sa...

För protokollet: Jag har inga lätta barn, varken avseende skrik eller mat. Eller nja, jag har ett relativt "lätt" och ett mer...utmanande barn.

Men. För det första är det för mig en stor skillnad på ett barns medfödda personlighet och hur man tränar sina smaklökar. Jag tror inte att matpreferenser är medfödda, punkt. Skulle våra barn adopteras till Frankrike eller Kina skulle deras smaklökar vänja sig vid deras smaker.

Man behöver inte gilla alla tillbehör, men man kan smaka. Och man kan smaka lite grand, flera gånger. Ett barn behöver bli presenterad för en ny smak/rätt 14 ggr i genomsnitt för att lära sig smaken.

Man behöver inte älska all mat, ibland får mat faktiskt lov att bara vara bränsle.

Och matrelaterade ilskeutbrott skulle jag aldrig ställa upp på. Har jag handlat, lagat och fixat middag förväntar jag mig att barn (i mina barns ålder) uppför sig som normala människor under middagen.

Det är såklart en åldersfråga. Klart man inte kan resonera så med en treåring eller ens femåring, som kanske använder maten som maktmedel. Men barn som är snart 8 och 10 (som mina) måste börja lära sig (om inte annat av rent sociala skäl) att äta av all slags mat som serveras. Man kan ta mindre av det ena och mer av det andra, men man smakar och äter. (Om man inte är allergisk förstås)

Jag tror ett av problemen är att våra barn så sällan är riktigt riktigt hungriga. Dom vet inte vad det innebär. Vi serverar dom mellis och mat stup i kvarten. Klart det är lätt att vara kräsen då.

Ellen: Färsk, frisk mat är aldrig "äcklig"!
Vi är inte överens här, jag vet. Men det tror jag beror på att din grundinställning är en annan än min, inte på dina barns matkänslighet.

För mig är det en slags allmänbildning att lära sig äta all slags mat. Jag ser det som en utmaning. (Men jag vet att vi inte tycker lika där, och jag vet att du säger att det finns människor som kräks av viss mat/konsistenser.)

Ett exempel till: Våra vänners barn skulle spendera en halv vecka hos oss på sommarlovet. Båda barnen matkänsliga/kräsna. Jag köpte serverade hamburgare med sallad, tomat, lök, dressing, saltgurka, senap och ketchup och såg deras rynkade miner (normalt åt de enbart ketchup på sina burgare), men eftersom jag inte var deras mamma vågade dom inte säga nåt. Dom åt upp. Petade möjligen ut nån saltgurka. På kvällen ringer den yngsta hem, jag tjuvlyssnade lite, och berättar för sin pappa att han fått en hamburgare med alla dessa konstiga grejor på och att det "faktiskt var den godaste han ätit!"

Jag tror bara att föräldrar (även jag) ibland slentrianmässigt och i syfte att undvika konflikter kör på de lätta alternativen, fastän barnen kanske ändrat smak. Mycket händer ju på ett år eller två. Saker som dom inte gillade förra säsongen kan funka nu.

Jag tycker det är trist med alla dessa barn som bara vågar äta "kött-potatis-ingen sås-inga grönsaker-absolut inga "konstiga tillbehör". Jag försöker få alla kompisar som är här att smaka på allt, mot att dom inte behöver äta upp det om dom inte gillar det.

JsN sa...

Jag är helt med dig på att mat aldrig är äcklig. Bara olika god. Och att man smakar för annars vet man inte om man tycker om eller inte (sen kommer det att ta många år till innan jag smakar på ärtsoppa igen, även om jag egentligen tycker det är gott. Senast jag åt det fick jag vinterkräksjuka på natten och något värre än ärtsoppa att ha i magen då kan jag inte tänka mig). Och att måltid är så mycket mer än mat.

Men jag förstår inte din obsession med att alla alltid måste vilja ha alla tillbehör! Själva iden med smakförstärkare och tillbehör är ju just att kunna välja de proportioner som passar ens egna smaklökar bäst. Tar du lika illa upp om någon vill salta extra som du gör om någon vill ha ketchup på mat som DU inte anser att ketchup passar till? Stör det dig väldigt om person a föredrar en smörgås med ost och en med marmelad när du tänkt dig ost OCH marmelad när du dukade bordet?

JsN

JsN

Jag sa...

Nää, men alltså, jag är obsessed med att ALDRIG våga vilja ha nåt tillbehör till nånting, annat än ketchup. Men man kan väl smaka?

Att inte smaka den picklade rödlöken för att man inte "gillar lök" tycker jag inte är giltigt förfall. Det har hänt fler än en gång att jag "trugat" motvilligt barn att smaka och att de älskat det "skumma" tillbehöret.

Om en rätt ska serveras på ett visst sätt kan man väl testa det sättet först, innan man dissar en viss ingrediens i just det sammanhanget?

Men haha, ja jag är en sån som stör mig på folk som saltar på maten slentrianmässigt INNAN dom smakat den.

I övrigt: not so much. Jag stör mig inte på barnen som inte äter, det är ju inte deras fel, det som stör mig är när föräldrar av missriktad omtanke matcurlar sina barn. Det är ju ett socialt handikapp att inte lära sig äta av all slags mat.

JsN sa...

Fniss, egentligen tror jag vi är jätteöverens, men med olika ingång.

JAg serverar gärna och helst, till både barn och vuxna, mat som består av basvaror och tillbehör. Och jag trugar gärna att smaka av de tillbehör man inte är van vid. Men jag lägger inte upp utan låter alla smaka av tillbehören av nyfikenhet. Och så länge ingen rynkar på näsan över något så jobbar jag hårt på att inte lägga någon värdering i vad övriga väljer eller inte väljer.

Sen blev jag ifrågasatt härom helgen över att jag tycker att man måste välja ketchup/rödbetor/lingonsylt som tillbehör eftersom jag äter rödbetor OCH HP-sås till pytt-i-panna.

(Och ja, det finns ett långsökt skäl till att man äter fiskpinnar och lingonsylt i min familj, ungefär samma men ändå inte, som gör att min bror äter makaroner med lingonsylt.)

Fast jag kan rekommendera makaroner med stekt lök, smält ost och äppelmos. En specialitet från Engelberg, tror jag, fantastist gott efter en dags vandring även om det lät väldigt skumt.

JsN sa...

Sen har jag en unge som bortsett från chilli och så länge inte JAG har lagat maten tydligen äter allt och mycket. Jag har sällan sett det (Jodå, jag ser det på lunch när vi är lediga om jag serverar färdigmat) men med tanke på hens storlek finns det inte riktigt utrymme för att inte få i sig tillräckligt kaloriintag över veckan. Och nej, hen blir inte speciellt sur och gnällig och kinkig om hen inte äter. Hen är rätt ointresserad av mat.

Chris sa...

Min dotter är ganska pipplig med mat, men hon burkar iaf smaka.
MEN, vi har aldrig lagat olika sorters mat vid en och samma måltid, bara för att någon "inte tycker om".
Nu har jag ett barn som behöver extra mycekt energi och näring, så läkaren bad oss faktiskt gå in lite extra för att laga mat som dottern verkligen älskar. Allt för att hon ska få i sig det hon behöver. Hon är helt ointresserad av mat ( undrar ibland om vi verkligen är släkt)och gör av med mer energi än hon får i sig.
Grönsaker i alla former älskar hon, men kött är svårt att få i henne.
Samtidigt som jag skriver det här försöker jag minnas om vi haft några riktiga fighter kring mat och jag kan inte komma på någon gång. Inget barn som kniper ihop munnen och vägrar....

Jag sa...

Självklart om det finns allergier eller risk för näringsbrist eller andra medicinska tillstånd, då kan man ju inte köra samma princip.

Men jag pratar om den stora massan. Ungar som får psykbryt och börjar lipa för att hamburgaren kommer in med en tomatskiva på. Föräldrar som istället för att säga åt barnet att plocka bort tomatskivan CURLAR så in i h-ete och beställer in en NY burgare (eftersom den gamla är kontaminerad av tomatmolekyler). JODÅ, jag ser sånt hela tiden.

Föräldrar som - för att dom kanske kan undvika konflkt i stunden - väjer/curlar/mesar, och inte fattar att det på sikt skapar ännu större konflikter, när barnet inte lär sig flexibilitet och sociala koder.

Svenska barn är så sjuuukt bortskämda matwise. Sjukt. (Mina med). Och det provocerar mig varje dag.

Chris sa...

Ja, jag är helt med på hur du tänker.
Vi umgås med familjer som precis som vår har barn i olika kullar. det är unga vuxna, tonåringar och små barn.
När vi t ex träffas och äter tillsammans skulel det inte funka att laga allas favoritmat. Man äter det som bjuds och det lagas inte speciell barnmat. Skulle man mot förmodan inte tycka om det som bjuds svälter man inte ihjäl. Man kan äta lite för att vara artig och ta chansen att testa nya saker :)
Jag känner att vi vuxna ibland tar för givet att barn inte tycker om vissa saker och på så sätt bormsar utvecklingen av olika smaker.

JsN sa...

Är det en ovälkommen tomatskiva plockas den självklart bara bort och så äter man (eller inte) men man gnäller inte!

Fasiken min unge vet att det inte alltid blir rätt på resturang. Ibland för att det blir fel och ibland för att man inte förstått menyn. Och då löser man det. (Och har det blivit väldigt fel/konstigt kan det bli efterrätt även om man bara petat i maten. Även om regeln normalt är att man måste äta ordentligt, som i trevligt och fokuserat, inte i mängd för att få efterrätt)

JsN