På Facebook dyker det ofta upp länkar till artiklar från välmenande personer kring hur man bör agera i konflikter med sina barn. Ofta är det nån förälder som "tänkt till" typ: "Förr kunde jag blir så fruktansvärt arg och skrika och kränka barnet, men sen insåg jag att det var fel, och nu är jag lugn i alla konflikter vilket leder till att barnen också blir lugna. Hade jag pratat till mina kollegor som jag förr pratade till mina barn, hade det varit fullständigt oacceptabelt." Eller, att föräldrarna satt sig ner och "funderat över i vilka situationer barnet/n blir sådär arga och kommit fram till att det är när föräldrarna är stressade/bråkar/annat", och vips när dom insett det så vips slutar alla konflikter och ergo, det var egentligen föräldrarnas fel. För barn är bara barn och kan inte stå till svars för nånting.
Men vet ni? Hade mina kollegor uppfört sig som mina barn så hade det varit en HELT STÖRD arbetsplats att gå till! Tänk en kollega som tjatar hål i hela huvudet på dig för att den vill gå och fika: "Jomen snääälla, kan vi inte gå och fika nu? JO! NU! Och jag vill ha chokladboll! NUUUUUU! *stampar i golvet* Eller: "Jag ska bara kolla klart på det här YouTube-klippet", "Men vi har ju möte?", "Det SKITER JAG I!!! Jag SKAAAA kolla klart!"
Det jag vill säga är att mina barn inte är som mina kollegor. Jag kan inte resonera med dom när dom är arga/trötta/sura/tjatiga. Ibland funkar det bara (och då menar jag inte funkar ur ett praktiskt perspektiv utan ett känslomässigt) att bli riktigt riktigt arg.
Vi har haft några riktigt rykande konflikter härhemma å det senaste (ofta i samband med ledighet, se även nedan inlägg om härliga familjesemestrar...) och det vrålas från alla håll. Ibland verkar det behövas, både från barn och vuxna. Eller så är vi bara helt störda.
Men vet ni? Hade mina kollegor uppfört sig som mina barn så hade det varit en HELT STÖRD arbetsplats att gå till! Tänk en kollega som tjatar hål i hela huvudet på dig för att den vill gå och fika: "Jomen snääälla, kan vi inte gå och fika nu? JO! NU! Och jag vill ha chokladboll! NUUUUUU! *stampar i golvet* Eller: "Jag ska bara kolla klart på det här YouTube-klippet", "Men vi har ju möte?", "Det SKITER JAG I!!! Jag SKAAAA kolla klart!"
Det jag vill säga är att mina barn inte är som mina kollegor. Jag kan inte resonera med dom när dom är arga/trötta/sura/tjatiga. Ibland funkar det bara (och då menar jag inte funkar ur ett praktiskt perspektiv utan ett känslomässigt) att bli riktigt riktigt arg.
Vi har haft några riktigt rykande konflikter härhemma å det senaste (ofta i samband med ledighet, se även nedan inlägg om härliga familjesemestrar...) och det vrålas från alla håll. Ibland verkar det behövas, både från barn och vuxna. Eller så är vi bara helt störda.
3 kommentarer:
Bra skrivet och jag känner verkligen igen mig.
Jag försöker vara en sån förälder som förebygger alla bråk och inte blir arg men det går inte och jag tänker att det faktiskt är okej att bli arg när någon har hållt en vaken i 4 timmar mitt i natten. Inte för att jag är stolt över att jag fräser till min treåring att, "nu ska du sova", tvärt om skäms jag, men det är inte mänskligt att kräva av sig själv att vara lugn och sansad oavsett vad barnet gör. Om mina kolleger skulle slå mig eller hälla ut maten i vasken för att den lades upp med fel slev (trots att personen själv har valt sleven) skulle jag bli fullständigt rasande och säga att jag lagar aldrig mer mat till dig. Men så kan jag inte säga till mitt barn och just den frustrationen genererar vansinnesilska hos mig.
Jag känner mig väldigt kolerisk i sammanhanget, har alltid haft ett hett temperament, och ibland känns det skönt att få bli sådär arg, även om jag såklart också mår dåligt över att ibland säga elaka saker till mina barn (och jodå, jag är en sån som mycket väl skulle kunna säga att jag aldrig mer vill laga mat till barnen om dom beter sig illa, men då är dom ju äldre, 7 och 9 och inte 3). Får såklart också dåligt samvete ibland.
Skicka en kommentar