Inser - när jag inte reagerar nämnvärt neurotiskt på att maken åkte till Arlanda imorse för att vara borta 1,5 vecka - att den där panikslagna ensam-med-barnen-ångesten helt försvunnit. När hände det?
Klart det inte är optimalt eller roligt att ensam ha allt ansvar, men det är heller ingen källa till panikångest. Inte heller känner jag något större behov av "hjälp". Planerar istället för museibesök och bio i helgen, och gottar mig åt att få dela säng med dottern i ett antal nätter (hon gottar sig mest).
De få ångestgrejor som återstår (oavsett): Komma ihåg att parkera om bilen på städdagar. Logistiken på onsdagar. Att inte hinna träna som jag vill. Maten. Den jävla vardagsmaten. Stöket.
Men i övrigt: not so much.
(Kan vara bra att veta för alla som har yngre barn. Det fanns nämligen en tid då jag fick panikångestdiarré bara maken skulle ner och handla på Coop.)
Klart det inte är optimalt eller roligt att ensam ha allt ansvar, men det är heller ingen källa till panikångest. Inte heller känner jag något större behov av "hjälp". Planerar istället för museibesök och bio i helgen, och gottar mig åt att få dela säng med dottern i ett antal nätter (hon gottar sig mest).
De få ångestgrejor som återstår (oavsett): Komma ihåg att parkera om bilen på städdagar. Logistiken på onsdagar. Att inte hinna träna som jag vill. Maten. Den jävla vardagsmaten. Stöket.
Men i övrigt: not so much.
(Kan vara bra att veta för alla som har yngre barn. Det fanns nämligen en tid då jag fick panikångestdiarré bara maken skulle ner och handla på Coop.)
2 kommentarer:
Som vanligt är igenkänningsfaktorn hög... Har också insett senaste tiden att makens tjänsteresor inte alls framkallar samma ångest längre.
Men maten - den där förbannade maten som ska fram varje kväll. Denna veckan dessutom VAB, då måste jag ju fixa både lunch och kvällsmat. Öken.
Jag känner också igen mig. Är numera mest sur när maken åker bort, för det blir så jädra meckigt. (Maten! Träningen! Mina möten måste kirras barnvakt till!)
Skicka en kommentar