Begynnande hemvändarångest

Stamrenoveringen upphandlad, drar igång i augusti och håller på till december.
Alltså hade vi, ur den aspekten, ingen nytta av att vara borta tre månader under våren.
Jag hade visserligen räknat ut det, för jag vet hur sånt där alltid drar ut på tiden.

Full hjärnaktivitet pågår kring hur vi ska kunna minimera hemmavaron under denna tid. För det är inte så kul med provisorisk latrin i hallen och dusch i källaren samt damm damm damm all over. För att inte tala om ljudet. Varje dag 07-16.30.

Och när det väl är över, ja då så ska vi skaffa oss ett kök.
Riva lite väggar. Bygga sovrum.
Vi lär ha hantverkare in och ut fram till början på nästa vår.
Och då, som maken säger, så är det snart dax att sälja...

Statistik

Mäklaren skickar sms: "Ni har haft tusen besök på annonsen på Hemnet!"

Mm. Bara det att vad han inte vet är att säkert minst hälften är nyfikna som hittat dit från min blogg...


Åååååååååååååååååååååååååå! Har jag sagt att jag är SVIN-NERVÖS???

Största shopping spreen EVER!

Pusta ut, parkvänner! Vi flyttar inte utanför stan, vi beger oss istället exakt 100 m söderut, fem våningar uppåt och 22 kvm större! Kontraktskrivning idag, med May 88 år, se bild. Yee-ha!

Måndag morgon

Halv åtta ringer telefonen.
"Halleuå ja, flyttbejlen kommor ve nie! E deu himma?"

Malmölasset är här. Vi har ingen plats. Alls. Fem över nio står jag i grovt samspråk med Ronny och Sonny: "Jaja, vei haur kort hejla nadden. Fejnt. Vaur ska du hau skejten?" Och jag dirigerar ner dom i källaren.

Står således sex flyttkartonger, ett bord, tre stolar, en piedestal samt ett gigantiskt vitt skåp med spröjsade vitrindörrar från ett tjugotalskök på Fersens väg. Utanför tvättstugan.

Sen gick jag till läkaren och fick meducin för tonårsfinnarna.

Tjack

Varje dag, två gånger om dagen (minst) kollar jag Hemnet.
Marknaden är het, men inte ett enda nytt (rimligt) objekt har kommit ut i 'våra' områden på tre veckor! Stendött.
Jag kan vartenda objekt, har sett varenda bild. Hundra gånger.
It's getting on my brains.

Fyra väggar och ett tak

Vår eventuelle mäklare-to-be är på. Han har just sålt en våning nåra kvarter från oss längre ner på riktiga Öfvre för sjukt mycket pengar och nu vill han sälja vår holk till dom som förlorade och som tycker att samma storlek fast längre upp på Nedre (och därmed nåra millar billigare) då är ett riktigt kap.

Bara det att det finns inte ett skit att för oss att köpa. Inte ett hus i sikte sen veckor tillbaks. Folk på Ön och i Förorten verkar sitta där dom sitter. Och därmed vi också. Och större holkar i närområdet är lika sällsynta som Hérmèsscarfsar på Söder.

Utflykt, ångest, rebound

Huset skenade alltså som en speedad get. Vi hängde i, kalkylerade rått och friskt och försökte se dom långa perspektiven. Men när David tävlar mot Goliat är det alltid så att 'di inflyttade' jämt förlorar mot dom som varde det givet sen barnsben. Har man sen-födseln-Ståkkolms-bostadskarriär eller föräldrar med detsamma så har man ett helt annat utgångsläge.

Idag, efter tjufyra timmars diarréframkallande ångest, och en utflykt utan Guds nåde, när vi befann oss strax under molnen, fattade vi beslutet att hoppa av mitt i den sista dödsryckningen av budgivningen. Förmodligen satt kombattanterna på ett par rena millar mer än vi.

Därefter ren lättnad. Och fet ångest.

Utflykten - svärfars idé om en trevlig dag för familjen - visades bli nåt annat än den halvtimmas färd upp mot bergen som vi förväntat oss, till en fyratimmars vansinnesfärd i molnregn på kurvor som Marilyn skulle avundats. När vi kom fram till det jävla tolvhundratalskastellet var vi på så dåligt humör att till och med molnjäveln började pissregna på oss.

Nu slickar vi våra paper cuts, dricker Rioja, dansar cumba och vet att vi egentligen har det oförskämt bra som vi har det.

Depåstopp

Det blev inget hus.
Berättar mer när jag har hämtat mig från dagens helt förryckt galna bergsutflykt som tog fyra timmar i bil på hårnålskurvor i kompakt molndimma, enkel resa. Med en farfar som hävdade "nu är vi snart där!" och två skrikande barn i baksätet.
Jag är tom och trött och i stort behov av depåstopp.

Ambivalens

Kollegan: -"Några visningar i helgen?"
Jag: -"Mmm. Tre."
Kollegan: -"Vad?"
Jag: -"Ett fult radhus på en Ö, en flådvilla i finförort och så en lägenhet på Karlaplan."
Kollegan: -"Det är bra att ni liksom har bestämt vad ni vill..."

Visning

Det är något tragiskt över visningar.
Det är inte bara min egen ångest jag känner i magen; alla dessa andra människors närvaro gör mig beklämd och olustfylld.
Det är något tragikomiskt med alla dom, alla oss, alla vi unga par i pikétröjor och en eller två ungar i släptåg, som med något överlägset minspel försöker dölja den ångestfyllda desperationen, och på fullaste allvar går och försöker se oss själva påtandes där i femmiljonersvillan som ligger direkt under en kraftledning och med motorvägens ljudmatta som ett ständigt bakgrundsljud.
Det är så ledsamt att jag håller andan, sätter oss i bilen och andas inte ut förrän vi svänger vänster in på gatstensgatan i stan.

Efter lite solsting i Sörmland...

...hittade vi plötsligt ett sekelskifteshus i Hälleforsnäs som man skulle kunna ha som sommarhus. Glasveranda och soldäck. För kaffepengar, med Stockholmsmått mätt.

Men hur skitdumt är det inte att dra på sig sommarhus innan man vet hur man ska bo permanent? Jätte. För vi kanske måste ha dom kaffeslantarna till nya större lägisen/finfina radhuset/storslagna villan.

Men Åh. Nu börjar hösten och hemnethysterin igen. I can feel it.

Kråssmörj och bersåsörj

Joo, det dära huset...
Följetongen. Radhuset. Skolådan med totalt eldkastarbehov.
Omläggning av tak. Rubbet.
Som inte fick ett endaste bud för en månad sedan. Och som vi skambudade på. Och sen föll i kärlek med.

Vad hände? Säljarna drog in. Surade. La ut igen för två veckor sen. Nu med 600' under förra utgångspriset. Ny visningsrunda i söndags. Och vips! Fem stycken hugade spekulanter har kört värsta budningsrallyt hela veckan. Jag har fått täta sms-rapporter i Indien från maken, som följt det per ebud. För att hoppas att det mattas av, så vi kunde lägga in överraskningsstöten.

Men galet galet. Buden haglade, flera "skulle bara ha det huset" plötligt. Samtidigt som nyrenoverade fräschinghuset i området brevid stod utan spekulanter. Så vi åkte dit och kollade. Och det var superfint. Verkligen. Men känslan! Den bara infann sig inte. Trots en mille i "rabatt".

Nu är det så himla många turer i det här, inte minst med säljmäklaren - kungens kompis gamla flamma - som man inte vet var man har alls. Plötsligt hade ett villkorat bud inkommit, och plötsligt tyckte snålsniksäljarna "synd" om en nyskild spekulant och ville sälja till henne. Varpå en tredje budgivare blev rosenrasande och maken (min) blir fartblind både på motorvägen mot Borås och polisexamenfirande barndomskompis och i pengapåsen och slänger upp högsta motbudet ever.

Just nu vet vi ingenting, men förmodligen blir det ingen överprissatt skolåda. Vi sitter la kvar i holken. Och jag måste svälja hårt flera gånger.

Och det som retar mig mest är nästan att sursäljarna fick rätt, och fick ut överpris på skiten, enligt principen den som har skall varda givet. Smörjer sina pensionerade krås med gås i dom finare förorterna.

Hemma!

Jo jag är hemma!
Är bara en smula seg, och kastades rakt in i en helt hajpad budgivnings- samt bostadsångestprocess vid hemkomst.
Sov tio timmar inatt och kom försent till dagis. O-mejkad och i trätofflor.

Fick en mäklare på besök till lunch för värdering av holken. Åkte ut på blixtvisning av annat hus - som vi trots 'visibly-perfect' dissade pga en slags ångestkänsla i maggropen. Och la istället ett upptrissat bud på mög-holken.

Huka er, bönder!

Nu är huset* plötsligt utlagt igen. Med nytt utgångspris. Ganska nära vårt sista bud innan mäklaren struntade i det/säljarna lackade ur. Det sist vi hörde var att säljarna skulle snikrenovera och gå ut på samma pris igen.
Är det inte konstigt att mäklaren inte hör av sig när nu skiten är ute igen?
Vi som, för hundrasjuttioelfte gången, skrotade husplanen och gick på Karlaplansvisning i helgen.

Min jakt- och nedläggningsinstinkt vädrar morgonluft och välbekant habegärspirr i magen.

Huka er, Lidingöbönder - här kommer skåningen!

Eller?

Mitt boende 2023

Här ska jag bo när barnen börjar gymnasiet i stan.
Precis här.

Drömläge och drömlägenhet, men inte nu.

Nu suktar bara vi efter uteplatsen och bersån vi inte fick.

Marknadsekonomi

Vi blev lite betuttade i en ny bostad vi var och kollade på.
Dock rätt dåligt skick men potential fanns.

När vi snabbt kalkylerade vad en renovering skulle kosta och kom fram till en mille insåg vi att utgångspriset var alldeles för högt, vilket gjorde det helt logiskt sedan att det till denna fantastiska bostad hade inte ett enda bud inkommit - trots extremt attraktivt läge.

Lite på skoj lade vi ett sk "skambud" på nästan en miljon under utgångspris, ett pris som känns mer rimligt med tanke på renoveringskostnad. Och inga fler bud inkom. Men tvärstopp och permafrost. Ty snikna sursäljarna (arvtagare efter dödsboet) kunde inte förstå att marknadsläget är ett annat och att marknadsekonomi innebär jämviktsläget mellan utbud och efterfrågan vars punkt nu sjunkit drastiskt. Därmed drog de tillbaka uppdraget och ska nu enligt uppgift snikrenovera själva och sälja lika dyrt/dyrare senare. Lycka till!

Och så lär det därmed inte bli någon ny bostad för oss den här sidan sommaren i år heller.

Dit-trillning

Trots mina på mina och principiella beslut körde jag ut hela familjen på radhusvisning på Ön.

Bara jag såg en charm i den slitna parketten. Maken fick lappsjuka hundra meter efter bron. Sonen har på ett obehagligt sätt börjat ta efter sin far och vägrade gå ur bilen när vi var framme. Dottern örlade glatt men planlöst kring bland buskar och biljoner barnfamiljer.

Jag vet inte vad jag håller på med.
Jag har ju lovat att sluta.
Det verkar inte gå så bra.

The situation bostadswise s a s

Ronden togs som sagt denna omgång hem av lägenhet i stan + sommarholk.
Med detta sagt tog vi tag i vinden igen och gjorde en slutlig OBBO*. Och kom fram till att nej, det blir ingen vidsvåning - no matter how lovely the terass med utsikt över hela stan. Den är inte "vi", och den kommer ge upphov till en massa ny huvudvärk. Våra möbler passar inte, det går inte att ha tavlor eller lampor och det tredje sovrummet skulle bli en trång kompromiss. Vi skulle inte lösa våra problem.

Och sommarholken som jag dreglade över - en Leiladröm från tjugotalet med punchveranda och ljuvlig ljusblå kakelugn, i ett pittoreskt samhälle en dryg timme från Stockholm, tio minuter till badsjö och helt enkelt the works. Allt detta för en ynka halv mille! Haken? Den 93-åriga tanten som sålde ville enbart sälja till någon som ska bo där permanent, det var hennes enda och absoluta krav. Och att budgviningen på detta fantastiska objekt direkt sprang iväg till det dubbla.

Nya tider, nya tag.
Nu åker jag ju till Malmö och kopplar av till exempel.
(HOSTHOSTHOST, andnöd och tårade ögon, fingers krampaktigt crossed behind back)

GLA' PÅSK!

*(OBBO, uttryck inom brandväsendet: Observaton, Bedömning, Beslut, Order)

Rond 259

Efter att ha kört ut en fredag lunch och kollat på sexmiljonershuset vars souterrängvåning var i sommarstugeskick och den terasserade trädgården ett stenigt schakt satte vi oss i bilen och tittade på varandra.

Den uppenbara frågan: Varför gör vi det här mot oss själva?

Pendeln svängde därmed över ännu en gång i ordningen och vi bestämde oss där och då att nu får det vara slut på sonkiga husvisningar och förortsångest. Nu fokuserar vi på ett rum till i stan och på sikt punschveranda på landet.

Köttlöst

Nej, jag har inte varit så produktiv blogwise å det senaste.

Har varit bakis, trött, upptagen och fått ont i halsen. Dessutom fått brev med påföljande ångest samt lider av konstant existensiellt ifrågasättande av livsval och bostadssituation.

Nu tog jag dock just tre japanska piller, solen återvände till mitt fönster, ångest lättade och tanken klarnade en smula.

Så kanske att jag återkommer ikväll med lite mer kött, s a s.