Joo, det dära huset...
Följetongen. Radhuset. Skolådan med totalt eldkastarbehov.
Omläggning av tak. Rubbet.
Som inte fick ett endaste bud för en månad sedan. Och som vi skambudade på. Och sen föll i kärlek med.
Vad hände? Säljarna drog in. Surade. La ut igen för två veckor sen. Nu med 600' under förra utgångspriset. Ny visningsrunda i söndags. Och vips! Fem stycken hugade spekulanter har kört värsta budningsrallyt hela veckan. Jag har fått täta sms-rapporter i Indien från maken, som följt det per ebud. För att hoppas att det mattas av, så vi kunde lägga in överraskningsstöten.
Men galet galet. Buden haglade, flera "skulle bara ha det huset" plötligt. Samtidigt som nyrenoverade fräschinghuset i området brevid stod utan spekulanter. Så vi åkte dit och kollade. Och det var superfint. Verkligen. Men känslan! Den bara infann sig inte. Trots en mille i "rabatt".
Nu är det så himla många turer i det här, inte minst med säljmäklaren - kungens kompis gamla flamma - som man inte vet var man har alls. Plötsligt hade ett villkorat bud inkommit, och plötsligt tyckte snålsniksäljarna "synd" om en nyskild spekulant och ville sälja till henne. Varpå en tredje budgivare blev rosenrasande och maken (min) blir fartblind både på motorvägen mot Borås och polisexamenfirande barndomskompis och i pengapåsen och slänger upp högsta motbudet ever.
Just nu vet vi ingenting, men förmodligen blir det ingen överprissatt skolåda. Vi sitter la kvar i holken. Och jag måste svälja hårt flera gånger.
Och det som retar mig mest är nästan att sursäljarna fick rätt, och fick ut överpris på skiten, enligt principen den som har skall varda givet. Smörjer sina pensionerade krås med gås i dom finare förorterna.
