Tidens tand i synkrona lager

Vissa korta ögonblick kan jag befinna mig i ett helt vanligt sammanhang men titta upp och förbluffat undra varför jag står mitt i en samling medelålders människor. Vilka är dom här? Vad gör jag här? Har inte jag lektion eller nåt?

Tills jag inser att jag inte alls är 18 och går på gymnasiet, utan själv en yngre medelålders tvåbarnsmamma som ser exakt lika yngre medelålders ut som dom omkring mig. Just ja.

Men korta korta mikrosekunder glömmer jag bort det. Jag vet inte exakt hur gammal jag är då, eller hur jag ser ut, men det är en bisarr känsla. Som om jag är alla mina åldrar synkront, bara i olika, mycket tunna lager.

Rond 259

Efter att ha kört ut en fredag lunch och kollat på sexmiljonershuset vars souterrängvåning var i sommarstugeskick och den terasserade trädgården ett stenigt schakt satte vi oss i bilen och tittade på varandra.

Den uppenbara frågan: Varför gör vi det här mot oss själva?

Pendeln svängde därmed över ännu en gång i ordningen och vi bestämde oss där och då att nu får det vara slut på sonkiga husvisningar och förortsångest. Nu fokuserar vi på ett rum till i stan och på sikt punschveranda på landet.

Synkrodestinitet

Jag läser Deepak Chopra just nu.
"Att välja glädjen".

Hur livets väv, från minsta atom till största system, hänger ihop. Hur allt vibrerar och samverkar och hur vi med intention kan uppnå fullständig lycka och glädje i våra liv. Hur inga sammanträffanden är meningslösa, utan istället en fingervisning från det som är större än oss själva om vilken riktning vi bör ta i våra liv.

Jag gillar sånt, men är dålig på att leva så.
Och det är en bok som ger förtröstan och livshopp om man känner sig ensam i världen och rädd. Eller för all del annars också.

Världen krymper

Världen krymper när man på en och samma dag mentalt befinner sig i Indien, Kina, USA, UK, Danmark, Polen, Baltikum och avslutar med Kroatien.