Begynnande hemvändarångest

Stamrenoveringen upphandlad, drar igång i augusti och håller på till december.
Alltså hade vi, ur den aspekten, ingen nytta av att vara borta tre månader under våren.
Jag hade visserligen räknat ut det, för jag vet hur sånt där alltid drar ut på tiden.

Full hjärnaktivitet pågår kring hur vi ska kunna minimera hemmavaron under denna tid. För det är inte så kul med provisorisk latrin i hallen och dusch i källaren samt damm damm damm all over. För att inte tala om ljudet. Varje dag 07-16.30.

Och när det väl är över, ja då så ska vi skaffa oss ett kök.
Riva lite väggar. Bygga sovrum.
Vi lär ha hantverkare in och ut fram till början på nästa vår.
Och då, som maken säger, så är det snart dax att sälja...

Försmak

Senast vi flyttade, maj -05, hade vi blott ett barn och detta barn var en spädis på sex månader som låg i vagn. En vagn som man kunde ställa ifrån sig och flytta vid behov. Då minns jag att jag tyckte det var värsta flytten nånsin. Då visste jag inte vad jag vet nu.

Typ att vi har mest pinaler i hela universum, och att börjar man dra i en tåt för att rensa så faller en hel världsdel av skit över en.

Eller att det är fullständigt omöjligt att stagea och packa med två förskolebarn i närheten. För att jag förvandlas till en psykotisk vrålapa.

I snart två dagar har vi burit ner möbler, burit upp möbler, packat ner lösöre och försökt göra fint inför morgondagens fotografering. Två dagar och ett par gudasända timmar med på lekdejt bortlämnade barn, och jag är HELT jävla slut. Redan. Och flytten har inte ens börjat.