Jag klarar verkligen inte av barn i kök.
Fast jag mobiliserat mig och mantrat "Det gör inget att det blir kladdigt, det går bra. Det gör inget, jag ska vara lugn, jag ska låta dom skära smör och röra socker och hälla smet i formar. Jag ska inte höja rösten. Jag ska vara glad och lugn. Glad och lugn. Glad och lugn." Så gååår det bara inte!
Jag får klåda redan vid slagsmålet om vem som ska stå var. Biter mig blodig i läppen vid skriken som följer på vem som ska få hälla upp sockret och röra i bunken. Och när smör och socker far ut över hela golvet i ett försök att låta ena ungen elvispa själv så imploderar jag och drämmer disktrasan i stålet och vrålar "uuuuuuuuuut!".
Moget. Mysigt. Moderligt.
(Och ongarna verkade rätt lättade över att få slippa vispa. Dom fick komma tillbaka när muffisarna var svala och lössläppt dekorera med frosting och strössel all over the place. Sen lämnade jag köket.)
4 kommentarer:
Släng ut barnen och maken i skidbacken till mig och min familj så kan du få baka ifred! Sen kommer vi gärna in hela gänget och njuter av din egentid i köket!
Eller så sammanstrålar vi på Fjällbageriet. De har fantastiska semlor (även för G, du förstår lyckan!), mumsig varmchoklad och gott kaffe.
Längtar!
Melker var väldigt liten när han kunde säga, "Det blir kladdigt" JAg anstränger mig för att låta honom hjälpa till när jag bakar, men han är mycket medveten om att jag blir hispig av kladd...
Ja jösses...
Jag är likadan.
Fina!
(viskar: köper billiga plastinslagna minimuffins och begränsar kladdandet/kreativiteeeten till pyntandet)
Skicka en kommentar