Barnschizofreni

Stålsatte mig när jag hörde hissens gallergrind smällas igen.
Måndag kväll, direkt från skola till fotbollsträning via high life hos kompis.
Kvällarna som ofta slutar i trött tandagnisslan när det ska snabbduschas och hoppas i säng.

Dörren öppnas och - POFF! - en öra-till-öra-leende son rusar in, kastar sig om min hals och hårdkramas utropandes ett femtiotalsaktigt "Ååå mamma!". Man rynkar på sin panna och undrar om ungen är sjuk. Han berättar:

"När jag åkte hissen upp så var jag arg och sur och tänkte stampa i golvet när jag kom hem, för att jag var trött och ville att du skulle kommit och hämtat mig. Men då tänkte jag. Jag tänkte att nej jag ska prova att bli glad och mysig istället, för då blir DU glad och mysig och inte sur och arg på mig för att jag är sur och arg. Nu vill jag KASTA av mig kläderna och ta en varm dusch och sen bara HOPPA i säng. Å, MAMMA!"

Fantastiskt. Verkligen. Det är bara det att man aldrig aldrig vet vad man kan förvänta sig. Räkmacka ikväll. Permafrost imorgon.