Själv var jag fem när jag fick mina. Och det är ett av mina få tydliga minnen från barndomen. Pur lycka.
torsdag 5 augusti 2010
Piercad dotter.
Två veckor gammalt nu. På sin fyraårsdag fick hon sina hett efterlängtade blåa blomörhängen. Och den lilla ljuvligheten sade inte ett pip. Inte då, när hålet gjordes. Inte nu, när det ska rengöras och vridas. Plikttroget snurrar hon blommorna varje kväll utan gny.
Själv var jag fem när jag fick mina. Och det är ett av mina få tydliga minnen från barndomen. Pur lycka.
Själv var jag fem när jag fick mina. Och det är ett av mina få tydliga minnen från barndomen. Pur lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Herreje minnsann - jag fick tappert vänta till jag var sexton typ. Min mamma var kroniskt rädd för nickelallergi. Som tur var fick jag alla örhängen hon fick i present som var för hål i öronen!
Ja, hade det inte varit för att jag själv haft hål i öronen sen jag var riktigt liten så hade vi nog väntat här också.
Jag tänker nog varken bu eller bä om när det är lämpligt utan inser/reflekterar mest att: jisses vad man verkar utefter sin egen horisont. Nu är ju min dotra bara två, fast sonen är ju fyra och vill han ha örhängen får jag väl fundera på saken. :-) Väldigt söta var blommorna i din lilla juvels öron!
Skicka en kommentar