Jag har ju sjukt svårt för den här prinsessgrejen. Har alltid haft. Hade aldrig prinsessdrömmar som liten, önskade mig ett ljusblått rum och var ensam tjej i cowgirldress när alla andra var prinsessor på maskeraden i tvåan.
Det är nåt med själva innebörden i prinsesskapet tror jag. Ömtåligheten. Svagheten. Att sitta i ett jävla torn och låta håret växa i tusen år så att en prins kan klättra upp och ta en. En som man dessutom inte valt själv. (Har jag förresten nämnt att jag även har svårt för låånga hår..?)
Så dyker det upp en Bok hemma hos oss. Fådd på Dompan. Alldeles skär och frillig, "Så gör prinsessor". Jag får rysningar och blir lätt illamående när dottern vill läsa just den boken till kvällssaga.
Och det börjar illa. Det ska piffas och smyckas och väljas skor. Men sen tar det sig fanimej. Prissan 'kopplar av med lite hockey', 'tacklar hårdast', räddar en by från farliga rövare', 'besegrar drakar' och 'går sen och väljer en snygg prins att gifta sig med'. För så gör prinsessor.
Och innan dottern somnar vill hon bli klappad om kinden och jag sitter ner en stund och betraktar det runda Tjorvenansiktet. Hon blundar, sen plirar hon upp: -"Så gö pinsessoj, mamma, visst?." -"Ja, älskling. Det gör dom. Min älskade lilla korv."
Jag är besegrad.
6 kommentarer:
På senaste föräldramötet hade vi en gemensam diskussion om genusböcker för förskoleåldern. Det blev tydligt i samtalet med skolbibliotekarien att det i barnlitteraturen är flickorna som klär sig i "gamla pojkroller", men inte förrän "Kenta och barbisarna" (på slutet får man överslätande reda på att Kenta faktiskt är skitbra på fotboll, också) kom ut har det funnits någon barnlitteratur där pojkarna väljer "gamla flickroller".
Så känns samhället lite i övrigt också. Kvinnor uppmuntras till att testa gränserna, men det är sällan tvärtom. Det sticker lite i ögonen på mig.
Och så vill jag referera till några av Smultrons ord.
Trevlig resa!
Jag kan rekommendera uppföljarna till boken; När prinsessor fyller år och När prinsessor tar semester. I den sistnämnda hugger prinsessorna ved, de fiskar, de är modiga och de löser problem. Det är inte för inte som ett av ämnesorden för dessa böcker är starka flickor. Inga vanliga prinsessböcker alltså, utan genusmedvetna.
För övrigt tycker också jag att de där prinsessböckerna av Per Gustavsson jättebra!
Loppan har varit prinsessig så det förslår, men hon verkar inte ha tagit åt sig några av de gammalmodiga värdena ur de sagor vi läst. Hon verkar resonera som hon gör när spöken och monster kommer på tal: De finns bara i sagan, inte i verkligheten.
jag veeet. Donkenboken är faktiskt en bra prinsessbok. Jag håller med. Den läser jag gladeligen för mina pojkar.
anna: Du säger mycket klokt och jag ska skriva nåt om det också när jag är tillbaka från Grekland. :)
Prinsessboken är favvo även här!
Jag håller med Anna, min stora tjej var väldigt prinsessig under en period, men det bet nog inte på henne de där gamla könsrollerna. Tack och lov.
Skicka en kommentar