Min man vill att jag ska skaffa ett toppjobb i Bryssel. Eller Vietnam. Eller varsomhelst. Så att familjen kan bo utomlands en tid, han kan vara hemmapappa, och kanske tjänstgöra på procent.
Han pushar mig att resa (något jag inte är helt övertygad om att jag hade återgäldat om situationen varit omvänd), jag säger "dom vill att jag ska åka till Indien", han svarar "Go!". Han säger "Det är bra för dig, det är bra för barnen, det är bra för mig.". Han fixar barnen, hemmet, och sitt eget viktiga jobb. Han kunde likagärna varit en av dom där "lessen gumman men mitt jobb kräver att, du vet...", som finns där men ändå inte riktigt är närvarande i det lilla. Som nånstans underförstått visar att min tid är viktigare än din. Men han är inte sån. Alls. Och integriteten och den samtidiga blottläggande känslosamheten har visar mot såväl chefer som vänner, gör mig varm i hjärtat och sjukt imponerad. Inte ens jag klarar att med självklarhet säga till chefen "...och bara så du vet, så kommer jag vara pappaledig fyra månader nästa vinter. Också."
5 kommentarer:
Innan ni söker er utomlands med en medföljande make utan annan sysselsättning än barn, hemtjänstgöring och mat & dryck, så tycker jag att ni ska intervjua min make. Han som var Tysklands ende hemmapappa under en period i våra liv och som älskade Tyskland, men avskydde att inte jobba (ja, på ett riktigt jobb inte på AG Familjen). Vi sticker mer än gärna igen, men då kräver han att han har jobb (oavsett om jag har det eller inte).
Men visst är det ofta en läcker tanke att få glassa runt i främmande land som medföljande och leva expat-liv. Men verkligheten är ibland inte lika glassig.
PS Om ni kommer iväg så kommer vi självklart och hälsar på och uppviglar din medföljande på allsköns dumheter medan du sitter på kontoret och jobbar! ;-) DS
En annan reflektion: Nej, han kunde inte alls lika gärna ha "varit en av dom där 'lessen gumman men mitt jobb krävar att, du vet...'". Du hade ju inte behållt honom då! Eller så hade ni inte haft barn. Eller hur!?
Innan vi ens skaffade barn så försäkrade jag mig om att han inte skulle personlighetsförändras, dvs att han verkligen skulle äta sin del av kakan. Medvetet eller inte så är jag helt övertygad att du gjorde samma sak!
fd+1trappa: Du har förstås givetvis alldeles rätt, på båda punkter! Och jag tror att M's idé är att barnen skulle gå på dagis/dyl och att han själv kunde jobba på distans 50-80%. Typ.
Men nu är vi ju inte alls där heller. Jag vet inte alls om jag skulle kunna erbjudas en sådan möjlighet öht.
Kram!!!
Jag känner tvärtom att inte ska väl jag åka med och vara hemmafru inte. Det är ju emot alla principer eller, och sen kommer jag bli tokig på kuppen. Men ibland tänker jag ändå att det kanske kunde vara härligt, bara få göra sånt som jag vill men inte hinner idag.
Men aldrig Indien, Vietnam kanske...
s...: Det beror väl på. Jag skulle aldrig vilja vara medföljande/hemmamamma, för jag gillar inte det livet, vantrivs och skulle må pest.
Maken tror jag inte heller skulle vilja vara hemma på heltid, men däremot skulle han lätt kunna tänka sig att jobba deltid om det skulle funka och ta mer ansvar hemma under en begränsad tid. Säger han.
Jag tror inte det isåfall spelar nån roll vart man åker.
Och det ersätter ju definitivt inte grejen att åka iväg och vara lediga tillsammans. Det är ju det bästa, men svårt att finansiera. :)
Skicka en kommentar