Nu är en sån där tjock vardag. Tjock av spring och bockar som ska avbockas i rasande fart, utan tid för reflektion och eftertanke. Maken och jag som tar skiftjobb i AB Familjen, just nu med kraftig overload för den andre. Jag försöker att inte känna mammaskuld.
Och så mamma, min mamma, som ringer och bölar. Hulkar och spelar ut alla martyrkorten i trumf efter trumf. Pappa, min pappa, ligger återigen på akuten, överläkaren vill/måste skicka hem honom, mamma vet inte om hon orkar, men hon skulle heller aldrig orka något annat alternativ. Hon ska ju dö martyrdöden. Jag lyssnar, kommer med försiktiga påpekanden, blir åthutad, lyssnar igen och hör en människa som jag inte riktigt vet vem det är.
Och plötsligt vet jag inte heller vem jag är. Om de lösryckta anklagelserna om känslolöshet rör mig eller någon annan. Jag kunde säga att det är tungt, men på något (känslolöst) sätt är det inte det. Än.
4 kommentarer:
Oi...Det der hørtes veldig bekant ut...I min arbeidshverdag (er sykepleier..) møter jeg mange martyrer...Ikke vil de ha hjem dem og ikke vil de sende dem på sykehjem, og hvis de ska ha hjem dem, vil de ikke ha hjemmesykepleie. Men på sykehuset ska de være???Det er liksom okei det? Ikke alt man kan forstå. Men du, ikke bli med på martyrleken.
Precis så, Aggie! Precis på pricken.
Nej, jag försöker distansera mig.
Vet du - det är faktiskt okej att säga upp bekantskapen med sin mor till slut. Om allt man får är skit och skit igen...
Men jag förstår att du oroar dig för pappa din också.
Kram
Ja. Jag vet... Men jag tror aldrig att jag kommer klara det. Och hon har inte alltid varit sånhär. Hon var min klippa som barn, kompetent, stark, modig, protective. Jag kan inte överge henne, hur illa hennes bittergift än tar.
Skicka en kommentar