Ä, men vad fan.
Pappor som inte kan vara ensamma med barnen över natten, mammor som inte vill se sin oumbärlighet i vitögat, pappor som inte förstår att vara pappalediga, mammor som vill suga ut varje droppe av behövdheten, mammor som spär på pappors taffliga men i framställan lite hundaktigt charmiga valhänthet med barnen, pappor som låter sig så framställas, mammor som tar huvudansvar för barn och hem, pappor som jobbar över under småbarnsåren, som tar sig egentid medan mamman nattar barn för femte kvällen i rad, mammor som inte reagerar över det, som tittar upp med en förvånad min, gärna beklagar sig, men vid icke medhåll utan ifrågasättande "varför går du med på det?" tittar upp och ser genuint frågande ut.
Vad fan är det med folk.
12 kommentarer:
Vet inte...
Men jag har märkt att det är vanligt och jag förstår inte varför.
Som jag sagt förut. Det är inte många som ångrar att de inte jobbat mer när de ligger på sin dödsbädd...
Läste nyss att 95 % av barnen väljer någon annan än pappan att prata med när de har problem. Det i sig är skrämmande, men ännu mer skrämmande är att inte alla pappor blir ledsna och upprörda över det...
Jag blir så chockat förvånad varje gång någon säger att den inte ska vara pappaledig och inte ens fattar att han borde skämmas. Eller mammor som ska "ha" hela ledigheten - kom inte och säg nåt annat och fan ta de jävla två pappamånaderna som man inte kan skriva över.
Pardon..??
Bra inlägg, jävligt rätt
Du har rätt.
Men jag tror ändå att folk hamnar i denna situation. Eller allt för många kvinnor hamnar i denna situation.
När de väl är där - med barn, villa, volvo så är det inte så enkelt att avsluta.
Kunde man testa hur det är att barn innan man får det, och se hur det funkar med jämställdheten skulle många inte gå barnvägen är jag övertygad om.
Folk har ingen susning om hur förhållande och jämställdheten ställs på sin spets när barn kommer in i bilden.
Jag tror inte att de har gjort ett aktivt val. De har varit naiva och kära. Inte brytt sig om vem som gör vad. Sen står de där och tvingas nästan gilla läget.
För att det alltid har varit så.
Sen när folk kritiserar deras sätt att leva så sätts de naturliga "skydda mig och mina val-försvaret" in.
Jag tror, för att hjälpa, eller upplysa dessa kvinnor måste man gå varligt fram.
Du har en, låt oss säga, hård ton mot de som inte är där du är.
Jag menar med allt bra som du faktiskt säger tror jag att du skulle kunna få med dig många kvinonor. Eller "hjälpa människor att se". Men då måste tonen ändras.
Om det är din mening alltså.
Men jag ser mycket nu. Som jag inte såg innan.
Snart är det du och jag hand i hand på ett feminstseminarium ;-)
Hmmm, är det inte männen som är de stora förlorarna här? I och för sig beror det ju till viss del på dumhet från männens sida, men också på att mammor inte vill dela med sig. Alltså tycker jag det känns som att det är männen som behöver stödet i den här frågan. Så att fler faktiskt inser att karriär inte ska gå före deras egna barn...
Pappan - absolut - samma sak gäller ju där.
ja, tänk att det fortfarande ser ut så på vissa håll. Och jag tror att det är en kombination av att pappor inte vill mer och att mammor inte släpper in.
Det är roller som vi uppfostrats till, på något sätt, och på något sätt förstärker när vi själva blir föräldrar. Det gäller att hitta en balans och det är inte alltid så jäkla lätt.
Fru kaos: Jag vet. Men jag orkar liksom inte anlägga stryka-medhårs-tonen när jag blir trött. Då blir jag sådär "menvadfankomigennumammorochpappor!".
Och precis som Förvånade pappan säger så är det ju inte mammorna jag "vill åt" främst, det är papporna. :)
Fint skrivet Anna, din ton har också blivit mycket mjukare än för ett par månader sen när i stort sett samma gamla debatt var på tapeten sist. Nästan lite rörande -ni två skulle kunna göra en samblogg på temat jämställdhet, föräldraskap och dagis där era tidigare tidvis bitska debatter i sedan strålar samman till ett gemensamt synsätt kring familjens bästa, eller nåt... Ni är bra båda två!
Män är dåliga på att gå hem från jobbet i tid, att kräva normallånga arbetsdagar om det finns små kids därhemma, vara papaplediga mm. Lika dåliga som kvinnor på att släppa ifrån sig delar av f-ledigheten, att släppa på ansvaret, att inse att "mamma" är ingen egenskap utan benämning på kvinnlig förälder. Man undrar - vill de? Vill papporna gå hem eller stnannar de med flit på jobbet, det är ju skönare och lugnare där????
"Vill papporna gå hem eller stnannar de med flit på jobbet, det är ju skönare och lugnare där????"
Eller tycker mammorna att det är bättre att de tar ansvaret?
Jag personligen förstår inte grejen riktigt. Jag har ett roligt jobb, men inte fan är det roligare än att vara hemma hos sin lilla... Det är inte lättare heller...
Undersökningen som sa att 95% av barnen inte vill prata med sina pappor om sina problem var bland det mest skrämmande jag någonsin hört talas om. Jag kan köpa om mitt barn väljer att prata med sin mamma i vissa frågor, men inte i allt. Jag vill också stötta och för att bygga förtroendet måste man vara där. Från början, inte när barnet är fem år.
Den förvånade pappan: Ja, alltså, det är ju inte alla som trivs hemma. Men det är inte det som är issuen, eller också är det just det. För trots att man kanske tycker att det stundtals är jobbigt och tråkigt (som jag tyckte tex) så är det en samtidig självklarhet, för mig som kvinna, och för många, men långt ifrån alla, män.
För visst tror jag som Magdalena, att många tycker att det är lugnare och skönare på jobbet. Man får både fika och skita ifred. :-)
Skicka en kommentar