Tårtor

Tårtandet kom av sig pga ingen åt upp dom.
Eller för att det sällan gavs tillfälle att baka tårtor.
Barnen gillar ju inte tårta och maken äter inga kolhydrater så att eeh... tja.

Men. Nu är ju storkalas på gång och självklart vill jag (tror jag nu ja) baka mina egna tårtor.
Eftersom jag verkar ha en massa tid över (?) så sysselsätter jag min hjärna med vilken slags tårta och hur den ska se ut. Kommit fram till följande:

Två tårtor. Båda vånings.
En lakrits (efterfrågad och älskad av alla, haha) och en choklad (för att jag älskar chokladtårta).
Vet att jag svurit på att aldrig nånsin mer försöka fylla med kola (dulce de leche) eftersom det bara glider och glider som värsta skjuvningen i lerberget, men nu tror jag att jag hittat ett botemedel: en dulche de leche anpassad för bakning. Kvarstår dekor.

Nästa problem är var jag ska förvara dessa monster till sockerbomber once done. Och för övrigt all mat och dryck till kalajset. Men det blir ett senare problem.

Synpunkter på detta?

Livet på landet

Sommarkänsla på landet. Fram med utemöblerna, sitta med nosen och en kopp kaffe i solen. Grilla korv (som man toppar med surkål, räksallad och knapergrillad bacon, dregel...) och en sval pilsner till det. Hacka i trädgården (vi kör inget finlir, det är rätt brutala grejer). Tälja pinnar (barnen). Basta, kura skymning, tacka gudarna för att vi köpte det här sunkiga stället. Älskar't.

 

Flyttfest

Man sportar rött lipstick och går på flyttfest (fest=kul, flytt av fin vän=tråkigt).

Helg

Ägnat förmiddagen åt att läsa förslag till EU-lagstiftning zzzz.... se där en bekräftelse på att jag gjorde rätt som inte blev jurist (jag hade inte blivit en bra sådan). Fick ta en dubbel latte för att hålla mig vaken. Men ämnet intressant! På ett övergripande plan.

Lunchspinnade. Så j*vla präktigt. Just det. Och så mycket bättre det känns efteråt, när man känner sig så där präktig. Jajjamen.

Nu ska jag ut i solen och fixa vårt dagliga bröd som man inte klarar sig utan på landet, dit vi åker ikväll, EFTER flytt-afterwork hos finaste gamlaste vännen som fått för sig att flytta till Skaune! Aj. I hjärtat där. Kör lite "Death-in-the-afternoon" där innan herr C kör ut oss till fåglarne. Och hoppas att vi inte fått inbrott som andra lantisgrannar.

Ja, typ så. Ser helgen ut, och det kunde väl inte vara bättre som väderprognosen ser ut.
Ska näta in äppelträden eftersom våra giriga rådjur äter ALLT. Gissar att det som eventuellt kommit upp på mina stackars vårlökar som jag satte i höstas är totalt ätet. J*vla bambis.

Puss å kram.

Saker jag googlar på just nu

Hur man hittar den perfekta röda nyansen på läppstift utan att se ut som en clown
Hur man gör en champagnepyramid
Var jag kan köpa fransar på meter
En prickig glasvas jag sett på H&M Home
Sängkappor
En snickare som kan komma hit och borra upp en krok i betongtaket
Kockkollo på Lidingö som jag vet jag läst om men inte hittar nån info alls om nu
Höstlovsresor
Fjällstugor till jul (!)
Var Elsa Billgren shoppar
Hur man målar ett bord i guldfärg utan att det smetar av sig

Vad gör ni?

Oro i leden

Tror mitt stundande uppbrott skapar en del oro i leden. Det knakar.
Själv känns det som jag leviterar. Svävar liksom några centimeter ovanför.
Saker berör mig inte längre. Bisarrt hur subtila skillander i lägesändring gör en avgrund.
Jag ÄR inte längre myndigheten. Jag ser den utifrån. Jag är heller inte nya jobbet. Jag står liksom ute på gatan. På väg.

Bladet från munnen

Ytterligare en av mina faser. Ett tvångsmässigt urge att  ta bladet från munnen. Håller monologer inside my head. Exempel: en gammal klasskamrat från grundskolan som jag av nån outgrundlig anledning (nyfikenhet? kliapåettoläktsår? jagtroddejagkommitvidare?) har på Facebook.
Han var en elak jävel. Utstuderat elak. Mot mig och fler andra. Såg ut som en mörklockig kerub men var stryktäck som fan. Jag ser honom då och då på Fejjan. Med sina barn. Med sin sambo. Och fick sån obeskrivlig lust att på hans feed nångång skriva följande:

"Kära NN,
Tänker du nånsin på hur elak du var som barn? Hur du plågade mig och andra med din utstuderade elakhet under hela grundskolan, främst högstadiet? Hur du kunde stå och vänta i viadukten där vi kom cyklande, bara för att "stoppa oss" och hota oss så vi kom försent till lektionen? Ramma mig med cykeln på väg hem? Vänta på mig vid skåpen för att sno och kasta upp mina hemnycklar tre meter upp i luften så att dom fastnade på en lampa i taket och jag gråtande fick jaga vaktis för att få ner dom? Kallade mig extremt elaka saker? Spridde ut taskiga rykten? Tänker du nånsin på hur det formade oss, mig? Vet du om det här? Har du förträngt det? Har du nånsin tänkt på att be om ursäkt? Tänker du nånsin att du hoppas att dina barn aldrig råkar ut för en sån som dig?"

 

Kärlek

Några tjejer i klassen står och viskar när vi kommer och det är massa hyschhysch och hemlisar.

C: "Den där tjejen i klassen är full av hemligheter."
Jag: "Ja, bry dig inte om det."
C: "Jag är bara full av kärlek."

*älska älska detta barn*

Trött

Lätt illamående och kymig i kroppen. Trött.

Och lite lätt trött på att vara ensam med barnen. Inte så mycket för barnen, men för allt runtomkring: laga mat, plocka undan, diska. Laga mat, plocka undan, diska. Tvätta. Plocka. Packa gympaväskor. Laga mat...

Men nåt på gång. Har redan sovit middag en gång idag. Fryser. Brrr.

Tjohoo!

Har sagt att jag är så SJUKT glad för mitt nya jobb???
Alltså HALLELUJA! Så känns det.
Jag är så glad så att det flyger små glada fåglar omkring i mitt bröst typ hela tiden.

Och vad betyder det? Att jobbmotivationen på mitt nuvarande jobb inte är särskilt stor. Särskilt inte som "chefen" gör så klantiga saker nu på slutet. Som att ge mig lägst lönerevision av alla. Gnälla om semesterlönen i slutlönen. Smågnida om tid. Tvinga mig på meningslös kurs (eftersom jag ändå ska sluta och vi inte har det systemet på nya stället: helt f*cking meningslöst). Osv.

Men nya jobbet: TJOHOOOOOO!

What troubles my mind

Mina två ilandsproblem just nu:

1) Hur jag ska transportera en cykel utan luft i däcken från Söder till Gärdet?

2) Hur jag ska hitta en lokal hantverkare som kan komma och borra ett hål i taket (maken vägrar göra det pga skräck för att putsen trillar ner och han är dessutom i Madrid)?

Lösning på det?

Champagne

Hej Bullen,
När solen skiner och det är vår och jag blir sådär fånigt påverkad av ljuset och värmen och våren, då får jag ett omåttligt begär efter att sippa champagne. Hela tiden. Eller, sippa? Klunka. Inhalera. Bada i?

Hälsningar,
Fisk -74

PS. Tjejen i brevet är inte samma som på bloggen. Eller nåt. DS.

Pojkar

Satt med på tjejernas parkourträning igår.
Vet inte vad det är med mig just nu, men detta var vad jag i affekt tänkte just då:

"Vad är det för FEEEEL på pojkar?
Varför är det ALLTID och UNDANTAGSLÖST pojkar som STÖR ALLA ANDRA och STÖKAR RUNT?
Varför måste dom KNUFFAS, låtsas-SLÅSS och karate-SPARKAS? Vad är GREJEN?! Och varför säger man inte TILL DOM på SKARPEN?"

Alltså, det är inte alla pojkar. Det finns massor av fina pojkbarn där ute. Och det finns såklart störiga tjejer. Men ändå. Det är så slående. I alla sammanhang (klassrummet, på kalas, aktiviteter, fotbollsträningen, etc etc) är det i 95% av fallen pojkar som stör. Och väldigt sällan får dom någon skarpare tillsägelse. En endaste gång (på sonens fäktning, där olydnad inte accepteras (!)) skickade tränaren hem den sjukt störiga unge (pojke) som vägrade lyssna trots upprepade tillsägelser. Jag trodde knappt mina ögon. Så jävla bra.

Okay, två retoriska frågor på det:

1) Saker jag ser och undrat över: Om man som förälder sitter med på en aktivitet, hör sitt barns namn ropas argt på i inte så fördelaktiga situationer (dvs ens unge stör typ alla andra), varför gör man inget? Varför sitter man kvar med näsan i Iphonen och låtsas som ingenting? Jag skulle direkt tagit mitt barn åt sidan och haft ett allvarligt samtal av typen antingen skärper du dig eller så åker vi hem direkt.

2) Den existensiella frågan: Varför blir det såhär? Vad är det vi vuxna gör som tillåter en massa pojkar att bli såhär destruktiva för sin omgivning? Vad gör JAG för fel (jag har ju också en son och inbillar mig inte för en sekund att inte han kan störa)?

Eller har har HELT FEL? Ser jag skevt?

Varför reagerar jag så kraftigt? För att jag får kroppsminnen från min egen barndom. Hur jag blev oprovocerat inknuffad i skåp av nån kille som passerade och bara kände för att knuffa in en tjej i ett skåp, upptryckt mot en vägg och fått tusen nålar på armen för att det var "kul", lektioner som blivit helt förstörda för att några killar i klassen störde ut all undervisning, brölande killar som tog över roliga timmen, you name it. Och det FINNS FORTFARANDE. WTF.

Allt ansvar på mig

Inser - när jag inte reagerar nämnvärt neurotiskt på att maken åkte till Arlanda imorse för att vara borta 1,5 vecka - att den där panikslagna ensam-med-barnen-ångesten helt försvunnit. När hände det?

Klart det inte är optimalt eller roligt att ensam ha allt ansvar, men det är heller ingen källa till panikångest. Inte heller känner jag något större behov av "hjälp". Planerar istället för museibesök och bio i helgen, och gottar mig åt att få dela säng med dottern i ett antal nätter (hon gottar sig mest).

De få ångestgrejor som återstår (oavsett): Komma ihåg att parkera om bilen på städdagar. Logistiken på onsdagar. Att inte hinna träna som jag vill. Maten. Den jävla vardagsmaten. Stöket.

Men i övrigt: not so much.

(Kan vara bra att veta för alla som har yngre barn. Det fanns nämligen en tid då jag fick panikångestdiarré bara maken skulle ner och handla på Coop.)

No knussel

Igår ringer IT hos nya arbetsgivaren (1,5 mån i förväg) och meddelar att dom ska beställa en ny Iphone 5S till mig och bara undrar om jag vill ha den i guld, silver eller rymdblått.

Jag blev helt ställd. Vaddå - en arbetsgivare där man inte behöver TJATA sig till en telefon modernare än 2005? Och att det redan kommer vara fixat när jag börjar? Inte så att jag själv måste ordna med allt som jag brukar?
Dessutom var han extremt trevlig.

Nya chefen har bjudit in mig på lunch nästa vecka, med nya enheten. Och så ska jag på seminarium för att träffa nätverken.

Och jag bara njuter. Det är ju såhär det ska vara!

På en gata i stan

Satt i solen och njöt av vår fina park medan min överlyckliga dotter cyklade runt på sin nya stora cykel, på gränsen till för stor, denna den första riktigt varma vårhelgen.

När en bekant som flyttat från lägenhet i stan till hus i förort dök upp.
Och det är så himla intressant. För det följer ett osvikligt mönster.
Efter "hej hej hur är det" och de vanliga artighetsfraserna så kommer det. Obligatoriska Försvarstalet.

Hur skönt det är att bo i hus, hur bra dom trivs, hur bra det går allting, att dom absolut inte ångrar sig. Hur man (*krääks lite*) bara kan "släppa ut ungarna i trädgården" (borde vara skottpengar på den floskelbingofloskeln). Öppna upp.
(Sen lite längre in i samtalet: Omdränering av hela huset, schaktarbeten i hela trädgården, totalrenovering av undervåning etc etc.)

Det är säkert jättebra och helt rätt för många att bo i hus. Förmodligen är det jättefantastiskt på flera sätt! Det finns ju fördelar och nackdelar med alla sorters boenden. Men vadan denna försvarssvada? Man har gjort sitt boendeval och tycker förhoppningsvis att det är det bästa och toppen och hunky dory. Bra så! Så varför gå på med värsta brandtalet? Det händer liksom varje gång.

Lite som den bisarra trafikdiskussionen på FB häromdagen. Förorten attackerade och fattade inte hur man kan bo med barn i stan pga trafiken. Stan kontrade med att här finns det iallafall trottoarer och bevakade övergångsställen och fullt av folk i rörelse.

(Själv är jag bara så självgott och sjuhuhuhuuuuukt nöjd över att bo i stan, men det vet ni ju redan. Och jag känner inget behov av att övertyga nån annan, om den inte ber om explicit råd. ;-))

Vintern dör

Solen. Solen. Solen.

Och jag tänker osökt på Jakob:

"Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen.
Solen står som ett rakblad på fasaden,
mitt emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till.
Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.
Det måste va' nå't som helt enkelt kom,
kanske teater känns det som.
Det är femton grader över noll,
min vän du är ännu en aktör
i vintern dör."

Lyxlurre

Ofta blir jobbahemmalunchen misär i form av en burk tonfisk eller en fryst Felix-paj. Men ibland har man tur och lyckas skrapa ihop den här smarrigheten: Pulled pork med jalapenos och crème fraîche.

Kexchokladschitchat

Så 9-åringen har börjat åka till fäktningsträningen själv. Han tar sin rygga, håller redan på när klockan är 15:45, går till tunnelbanestationen, köper en kexchoklad i kiosken och stämplar sitt kort. Åker en station, går upp till fäktlokalen och byter om. UTAN OSS!

Fatta grejen. Från att ha stressat från jobbet och haft alla bestyr i tankarna (gympapåsen, mellanmålet, SL-kortet...) så sköter han det helt själv. Och är sjukt stolt över det. Win-win för alla.

Det roligaste är när han ringer på vägen för att chitchatta. Han berättar var han går, vad han funderar på att köpa istället för kexchoklad i kiosken (kanske en Sportlunch - eller Kinderäggschoklad?), betraktar omvärlden och berättar det för mig. Jag är paff. Och glad. Och stolt.

Matcurling

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Jag är allergisk (!) mot matcurlade barn (och vuxna).
En del föräldrar ser inte själva hur dom matcurlar sina barn. "Du gillar ju inte vaniljkräm så jag tog bort den ur din bulle". Men what if... ungen smakat på kakan som den var och kanske gillat det?
Eller fått äta runt om. För att en vaniljbulle är en vaniljbulle.

Igår var det semmeldagen. På skolan bjöds det på minisemlor. Bara det att... det var en bulle. Med vispad grädde. Ingen mandelmassa. Varför? "Dom flesta barn gillar ändå inte mandelmassa."
Men WTF?  En semla är en semla är en semla. Gillar man inte mandelmassa gillar man inte semlor och då behöver man ju inte äta nån. (Hmmpf, MVH Matfascist -74)

Laxburgare med vårlök och grön chili samt olivmajonäs igår till middag. Kompisen som var här och åt rynkade på näsan (det var jättegott, lovar). Åt pliktskyldigast en fjärdedel. Däremot hade skolmatsalsens fabriksgjorda fiskpinnar slunkit ner, både en och fem. Det är ok, men lite tråkigt. Och förutsägbart.

Jag tror på att presentera och servera en svårsmält ingrediens på flera olika sätt och i flera olika kombinationer. Nån gång kommer det funka. Man kan liksom inte säga att man "inte gillar lök". För vad är det? Rå lök? Rostad lök? Lökringar? Smält lök i pulled pork? Karamelliserad rödlök? Picklad lök? Allt detta smakar ju helt olika och har helt olika konsistens och serveras i en kombo av en mängd andra smaker.

Våra barn vet att det inte är nån idé. Man behöver inte älska all mat. Den mat man inte älskar äter man ändå. Som bränsle. Och vi plockar aldrig bort körsbäret i kakan.

 

Klänning + kofta + skor = problem

 

Det finns saker som har bekymrat mig i åratal.

Som det här med att kombinera klänning med skor och kofta. Mycket ilandish, men dock.

Varje gång jag bestämmer mig för att byta jeansen mot mina fina klänningar (för det har jag en hel del) så fastnar jag på endera följande:

a) Jag har ingen matchande kofta. Om jag har det, så har klänningen puffiga ärmar eller en krage som är svårt att "få in i" en kofta. Varför jag måste ha kofta? För att vi bor i Sverige. Jag fryser om bara armar/tunna ärmar.

b) Skor! Klänning är finast med finskor. Problemet är att vi bor i Sverige. I Sverige kan man inte gå ut i tunna finskor om man inte 1) ska på fest 2) är masochist eller 3) åker taxi till jobbet
Och att hitta "uteskor" som funkar till klänning? Beats me!

Nu när jag kommer få eget kontor, i maj, så tänker jag att jag kan bli en såndär prettotant som har pumpsen på jobbet och byter skor upon arrival.

Jag kallar på er hjälp. Vad har ni för skor? Och koftor?



Lägg till bildtext

Det här med pedaogiska artiklar om hur man ska hantera konflikter med sina barn

På Facebook dyker det ofta upp länkar till artiklar från välmenande personer kring hur man bör agera i konflikter med sina barn. Ofta är det nån förälder som "tänkt till" typ: "Förr kunde jag blir så fruktansvärt arg och skrika och kränka barnet, men sen insåg jag att det var fel, och nu är jag lugn i alla konflikter vilket leder till att barnen också blir lugna. Hade jag pratat till mina kollegor som jag förr pratade till mina barn, hade det varit fullständigt oacceptabelt." Eller, att föräldrarna satt sig ner och "funderat över i vilka situationer barnet/n blir sådär arga och kommit fram till att det är när föräldrarna är stressade/bråkar/annat", och vips när dom insett det så vips slutar alla konflikter och ergo, det var egentligen föräldrarnas fel. För barn är bara barn och kan inte stå till svars för nånting.

Men vet ni? Hade mina kollegor uppfört sig som mina barn så hade det varit en HELT STÖRD arbetsplats att gå till! Tänk en kollega som tjatar hål i hela huvudet på dig för att den vill gå och fika: "Jomen snääälla, kan vi inte gå och fika nu? JO! NU! Och jag vill ha chokladboll! NUUUUUU! *stampar i golvet* Eller: "Jag ska bara kolla klart på det här YouTube-klippet", "Men vi har ju möte?", "Det SKITER JAG I!!! Jag SKAAAA kolla klart!"

Det jag vill säga är att mina barn inte är som mina kollegor. Jag kan inte resonera med dom när dom är arga/trötta/sura/tjatiga. Ibland funkar det bara (och då menar jag inte funkar ur ett praktiskt perspektiv utan ett känslomässigt) att bli riktigt riktigt arg.

Vi har haft några riktigt rykande konflikter härhemma å det senaste (ofta i samband med ledighet, se även nedan inlägg om härliga familjesemestrar...) och det vrålas från alla håll. Ibland verkar det behövas, både från barn och vuxna. Eller så är vi bara helt störda.

Gladis

Meneh... plötsligt känns det inte alls lika tungt att åka till Etuna imorgon.
Kanske är det "sportlovet" (not so sporty men...).
Kanske är det "våren" (not so springy men...).
Men allra mest troligt är att det är för att jag bara har ca två månader kvar EVER av pendling till Eskilstuna! Ni vet den där känslan när man lämnar nåt bakom sig mentalt. Den har jag ju haft sen det blev klart med nya jobbet.

Jag ÄR SÅ GLAAAAAD!

Afternoon Tea

Jag har konfererat på en hel del slott och herresäten i Mälardalen efter tio år på myndighet i regionen. Dom flesta är rätt trista.

Sundbyholms Slott var däremot en positiv upplevelse - superfint läge vid vattnet, marina, strandcafé och suverän mat. Idag var vi där privat, på Afternoon Tea. Jättetrevligt och fantastisk tebuffé! Sonen gick bananas bland cake pops och chokladbakelser. Dottern åt upp kökets alla litchifrukter.