Jul i Borås med hund.
Kusiner och barn och hundar i en enda röra.
Ett oplanerat kaos jag alltid tror jag är beredd på men inte är.
Roligt med nyaste lillkusinen, såna kan jag aldrig erbjuda.
Mellandagstraumatisk Malmö-resa som slutade i katastrof.
Jag och min mamma finns nu icke mera.
Jag sörjer som jag sörjt i åratal, nu lite mer dämpat och kontrollerat.
Men ensamheten. Rotlösheten. Sorgen. Övergivenheten.
Åter Sörmland snabbt som satan, ett ställe att pusta ut, en känslomässig oas.
Men ändå - shit det här året. Jag är låg, blå, nere, utgången, avsliten, LEDSEN.
Och som alltid ger no flow mer no flow. Är fortsatt ledsen. Mina barndomstrauman kommer ikapp mig. Alla dessa högtider som ska firas. Nästa år reser vi bort. Frågan är väl bara om jag ändå kommer känna samma sorg och ödslighet inuti.
Och så en snarkade jävla mops på det.
Happy new year.
Själv ligger jag under en filt och dör lite.
5 kommentarer:
Vännen.
Om det är en tröst (vilket det inte är) är du inte ensam. Efter tre urladdningar och hulkande gråt (min) inför tröstande barn kom modern på besk till jul. Aldrig mer. Aldrig någonsin mer bjuder jag in henne till mig. Nu finns det inte mer. Jag är 39 år och jag har bestämt mig för att tillbringa resten av mitt liv utan mor. För att jag kan.
Ta hand om dig.
//f d Kaffeflickan, you know
Aah. Hur blir dom sådana? När händer det? Varför? Hur kan inte inte se sig själv utifrån på nåt enda sätt?
Tack för att du skrev, jag saknar din blogg.
Tack.
Ja, helt obegripligt. Tack för orden.
Kanske kommer jag att påbörja skrivandet igen under http://livetslektioner.blogspot.se/ men jag vet inte. bland kliar det i fingrarna, men samtidigt finns måsten, och så klart drömmen: http://skrivaroman.blogspot.se/.
Vi är två medelålders kvinnor mitt i livet, vi är mogna nog att göra våra val och stå för dem. Även när våra val påverkar fler än oss själva. Kram. / f d Kaffeflickan
Tack.
Ja, helt obegripligt. Tack för orden.
Kanske kommer jag att påbörja skrivandet igen under http://livetslektioner.blogspot.se/ men jag vet inte. bland kliar det i fingrarna, men samtidigt finns måsten, och så klart drömmen: http://skrivaroman.blogspot.se/.
Vi är två medelålders kvinnor mitt i livet, vi är mogna nog att göra våra val och stå för dem. Även när våra val påverkar fler än oss själva. Kram. / f d Kaffeflickan
Usch, så jobbigt :(
Har med tiden insett att min sorg alltid kommer att finnas där, men det blir lättare att hantera med tiden.
För varje tillfälle (högtid)blir jag lite starkare.
Hoppas att det blir samma för dig.
Skicka en kommentar