söndag 30 september 2012

Jag hade en gång en släkt.

Två äldre kusiner på moderns sida.
När modern och hennes twinsister slutade prata med varandra, och det höll i sig i ett decennium (vilket är en sjuk story i sig), så valde kussarna att göra detsamma.

Dom svarade inte ens på inbjudan till vårt bröllop, och när jag tog en tjur vid ett horn så fick jag världens konstigaste harang till svar.

Nu har det gått tio år sedan denna kontakt (och fjorton sen mödrarna slutade prata). Mödrarna har dock börjat tala med varandra igen sen ett par år tillbaka. Kusintjuren och jag har barn i samma ålder.

Så jag orkar. Jag gör det igen. Ber min moster om hans epostadress och skickar iväg ett litet fint mail med en utsträckt hand (trots att jag borde lärt mig från förra gången). Helt opretto. Inga förplktelser, bara ett mail med en förflugen tanke om att nån gång kanske ses igen, såhär fjorton år senare. En dum tanke inser jag nu. Idag, två veckor senare (bara det!), kom kanske världens mest bisarra svar. Världens! Så galet på så många sätt att jag måste dela med mig av ett par citat:

" Vi har funderat på ditt förslag att återuppta bekantskapen, något som vi uppskattar att du tagit initiativ till.

I och för sig har vi inget emot att träffa er igen, men det är nog inte realistiskt att tro att vi kan komma att ha en bestående relation. Med hänsyn till att vi bor på olika håll krävs säkert ett stort engagemang från båda sidor.

Det känns som att vi måste ägna vår tid och kraft åt att träffa våra syskon på båda sidor, något som lätt försummas i en tid då karriär och barnen tar stor plats. Vi har också ett visst socialt nätverk i närområdet som vi försöker hålla vid liv. Jag har en barndomsvän i Sthlm, som jag försöker hålla kontakten med. Vi ska nu träffas, men det var tre år sedan vi sågs.

Alltså tror vi inte att det är särskilt meningsfullt, i vart fall inte som vi ser det just nu, att återuppta bekantskapen."

Jag ger upp på släkten nu.
Over and out liksom.

7 kommentarer:

Sus sa...

Happ. Då vet ni det.

tråksläkt.

Malinka sa...

Men gud så märkligt. Faktiskt. Vad tror han att du hade tänkt dig, fira jul tillsammans varje år eller vadå? Att träffas någon gång (när han ändå är i Sthlm och träffar den där barndomskompisen) och prata lite, ch skicka julkort kan knappast vara särskilt betungande "när karriär och barnen tar stor plats".

Nä fy för den lede, den kan du lika gärna mista. (Jag har en massa trevlig släkt, du kan få låna dem om behov uppstår.)

Yogamamma sa...

Fan vad tråkigt. Och onödigt. Och väldigt väldigt märkligt. Man kan väl ha en jättefin relation fastän man inte bor nära.
Men som sagt - ge upp - nu har du gjort det du kan göra. Det är deras förlust.

Tjockalocka sa...

Jamen eller hur!
Det är väl främst det att jag tycker det är så konstigt formulerat. Konstgjort språk (pratar man sådär men nån man känt sen man var liten??), märkliga argument och utvikningar (även innan i mailet), och att han verkar tro att jag ville typ fika varje veckan, fira jul och midsommar och vad vet jag.

Det enda jag skrev var "om ni tex har vägarna förbi Stockholm så är ni hjärtligt välkomna".

Jösses. Varför fick jag knäppsläkten?

JsN sa...

Det låter som att någon tycker relationer är jobbigt! Eller kanske skäms för det som varit och helst vill glömma och slippa påminnas om och reda ut?

Strunt i dem!

Annika sa...

Starkt av dig att sträcka ut en hand. Märkligare svar har jag väl sällan skådat. Kan bara beklaga. Har en extremt liten släkt (som vi umgås med) både på min och makens sida. Kan bli lite avundsjuk på de som har syskon, kusineref flera som de umgås och har trevligt med.

k. sa...

Sjukt. Det var längesen man såg honom torka brillorna med fransbröd en kräftskiva i Lund eller hur ;-)?

Nej, mycket trist och märkligt. Och han verkar verkligen ha tänkt igenom det här. Typ...

Det är "dom" som är loosers. Du har mindre att ångra, bra gjort av dig!