Jag hade en gång en släkt.

Två äldre kusiner på moderns sida.
När modern och hennes twinsister slutade prata med varandra, och det höll i sig i ett decennium (vilket är en sjuk story i sig), så valde kussarna att göra detsamma.

Dom svarade inte ens på inbjudan till vårt bröllop, och när jag tog en tjur vid ett horn så fick jag världens konstigaste harang till svar.

Nu har det gått tio år sedan denna kontakt (och fjorton sen mödrarna slutade prata). Mödrarna har dock börjat tala med varandra igen sen ett par år tillbaka. Kusintjuren och jag har barn i samma ålder.

Så jag orkar. Jag gör det igen. Ber min moster om hans epostadress och skickar iväg ett litet fint mail med en utsträckt hand (trots att jag borde lärt mig från förra gången). Helt opretto. Inga förplktelser, bara ett mail med en förflugen tanke om att nån gång kanske ses igen, såhär fjorton år senare. En dum tanke inser jag nu. Idag, två veckor senare (bara det!), kom kanske världens mest bisarra svar. Världens! Så galet på så många sätt att jag måste dela med mig av ett par citat:

" Vi har funderat på ditt förslag att återuppta bekantskapen, något som vi uppskattar att du tagit initiativ till.

I och för sig har vi inget emot att träffa er igen, men det är nog inte realistiskt att tro att vi kan komma att ha en bestående relation. Med hänsyn till att vi bor på olika håll krävs säkert ett stort engagemang från båda sidor.

Det känns som att vi måste ägna vår tid och kraft åt att träffa våra syskon på båda sidor, något som lätt försummas i en tid då karriär och barnen tar stor plats. Vi har också ett visst socialt nätverk i närområdet som vi försöker hålla vid liv. Jag har en barndomsvän i Sthlm, som jag försöker hålla kontakten med. Vi ska nu träffas, men det var tre år sedan vi sågs.

Alltså tror vi inte att det är särskilt meningsfullt, i vart fall inte som vi ser det just nu, att återuppta bekantskapen."

Jag ger upp på släkten nu.
Over and out liksom.