Hösten var kall också i Chicago. Men där var himlen blå och solen reflekterades i skyskrapornas glasfönster. Ånga steg ur asfaltens undergrundiska ventiler och det kändes mycket som att befinna sig i en amerikansk feel good-film.
Sen dök planet ner i det kompakta molntäcket och ett regntungt, mörkt Stockholm uppenbarade sig. Raggsockemörker, blöt yllefilt, märgkylan. Jag är inte gjord för sånt klimat. Det var som att få ett tungt slag i bakhuvudet, fast jag bara varit bort en vecka.
Just i denna sekund sitter jag dock i halvtropisk värme i funkissimhallen och väntar på sexåringen samtidigt som det tränas konstsim för herrar i stora bassängen. Det känns också som om i en film.
Men USA folks. Vad man än kan tycka. Jag älskar't.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar