Kvicksilvret ligger och dallrar uppåt trettio, det rinner rännilar av salt mellan skulderbladen.
Som alltid har jag svårt att sova nätterna innan mina långresor. Somnar inte, sover ytligt, vaknar, går upp, tar en macka, står och stirrar ut genom fönstret, lyssnar på nattens ljud, trafikljud och sirener, tänker på barnen och på livet.
Ser med skräckblandad förtjusning fram emot min 11h30min-flight måndag.
Barnkalas i parken. Svenskarna, dom vi lärt känna, man lär känna människor snabbare här tror jag. Rulltårta och sill. Jupiler och saft.
På vår stekheta altan hörs hemtrevligt slammer med porslin och bestick från de öppna balkongdörrarna. Nån äter sen lunch. Vi sitter och försöker hålla ut längst i solen, svetten lackar, vi bälgar mineralvatten. Barnen tittar på Smurfarna.
Nu har vi vattenkrig. Nu är vi här. Nu är sista veckan. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar