Min relation med min mamma är komplicerad.
Kravfylld, känslosam, full av känslomässig utpressning.
Ensidigt.
Och jag har så svårt att frigöra mig.
Sluta känna skuld.
Sluta ta ansvar för hennes liv och välbefinnande.
När hon inte förmår göra det själv.
Nu är det jul. Igen.
Och jag har just fått ett vykort som fördömer
vårt val att fira jul i hemma i Stockholm.
Jag är återigen den egoistiska och elaka dottern.
Jag blir arg, förbannad och besviken.
Och jag lovar mig själv, att aldrig aldrig
bli en bitter och ständigt krävande förälder
i förhållande till mina barn.
2 kommentarer:
Hu. Jag känner igen mig, och känner med dig och din ömma moder. För hon vill ju väl, egentligen, men det blir så fel.
Man ska lära av sina misstag, och andras, för att inte göra om dem. Det blir bara så smärtsamt när lärdomarna genereras av de forna förebilderna.
Men stå på dig. God jul!
önskar familjen kompromiss som i år firar jul i Skåne och nyår etc på landet
Ja. Tack!
Jo, det är sorgligt att det blir så fel. Men ibland undrar jag om det verkligen vills så väl - och varför det blir så fel hela tiden. Förmodligen är jag inte heller helt mottaglig, blir förblindad av gammalt bagage...
Skicka en kommentar