Tusen nålar

"Är det nåt särskilt ni önskar ta upp inför utvecklingssamtalet?"

Och på den lilla oskyldiga frågan där svaret förmodligen förväntades röra nåt inlärningsmässigt angående barnet ifråga, drar jag upp jobbiga jobbiga saker och svarar att

"Ja, vi vill prata om hur skolan arbetar med genustänket framförallt med avseende på pojkarnas träning i empati. Hur ni motverkar traditionella könsroller där "pojkarna jagar flickorna" bara för att så är det. Hur pojkarnas (!) eventuella stökighet och bufflighet kan stävjas och hanteras."

Och lämnar därmed över till fadern att ta snacket. Dödstrött på min egen röst.
Men med min privata känsla kvar i magen över hur det är att vara flicka i pojkarnas värld. Att bara lära sig acceptera att rutinmässigt bli inknuffad i en bokhylla eller närmsta vägg av en förbipasserande pojke, få armen vriden i tusen nålar av en kontaktsökande pojke som inte hade fått lära sig hur man annars närmar sig nån.