Perikles land

Nu läser jag om Danmark.
Om danskarna.
Och deras främlingsfientlighet som sitter i det politiska finrummet.

Blev intresserad efter att ha läst "Drottningoffret" (Hanne-Vibeke Holst) och köpte därför Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk".

Det är sånt där som fascinerar mig. Man liksom sätter läschokladen i halsen och tänker "Men hur kan dom säga sånt där korkat offentligt! Nån borde stoppa dom, det är ju pinsamt!". Jag inser såklart att det finns många svenskar som tänker en massa likadan skit, men inte säger det eftersom det inte är politiskt korrekt. Och frågan är vilket som är farligast. Men det blir väldigt läskigt när man läser Dansk Folkepartis valaffischer.

Ikea en lördagkväll. Vidrigt.

Ikea en lördagkväll. Vidrigt. Vem farao åker till IKEA en lördag kväll med barnen, köper servetter och äcklig kokkorv för fem spänn på ett vidrigt vidrigt cocacolaspillt golv. Vem?!

Dagens härskarteknik

När jag vänligt hade förklarat alla komplicerade turer kring vårt arbete, processerna och aktiviteterna, säger den hos oss nyanställde äldre mannen att Du det vore bra om du kunde sammanställa allt det där du just sa, gör det gärna med innehållsförteckning och i rubrikform och skicka till mig så fort som möjligt.

Eeeh. Nej. Gubbe.

Om du inte klarar att ta in mycket information på kort tid, alternativt anteckna så fingrarna blöder så är det ditt problem inte mitt. Ofrivillig sekreterarpådyvling gör mig nämligen både tvärförbannad och gravt otrevlig. Och det vill du inte uppleva, jag lovar.

Stingslighet

Tror kanske, eventuellt, att min stingslighet beror på omedveten resfeber (redan nu). Eller på vårfeelings. Den där känslan av att allting sker och man hänger inte med. Eller för att vi trots att vi la högsta budet inte fick köpa bersån. Eller på att barnen varit osedvanligt påfrestande idag, med tretusen break-downs TROTS bio, popcorn och chokolaudesaus på glassen. Eller på att jag inte riktigt förmår/förstår hur jag ska ta tillvara på livet här och nu.

Eller på att jag är så inidjupet förtvivlad och arg på hur jävla hemskt och orättvist det är att min vän drabbats av den elaka sjukdomen, när det sitter äckliga gamla A-lagare i parken varje dag och bara super bort sina liv att jag bara brast i fullständig gråt häromdan.

Kanske hjälper det att slå riktigt hårt på något.
Ställa sig på balkongen och skrika ut det inre kliet.

Vissa dagar är mindre behagliga

Jag bloggar inte eftersom jag har skallebank, molvärksmens, sjuhundra mail att åtgärda samt suttit gisslan i en kompetenskartläggning med min avdelning hela dagen.

Skrevande män i mitt ansikte

Det är nånting som irriterar mig nåt så obeskrivligt med män som står bredbent och talar. Alltså inte det normala avståndet mellan fötterna, utan nån slags halvmeter emellan, som om förankringen blir bättre då.

Samma män som sitter skrevande mitt emot en på tunnelbanan. Helt obesvärat. Tvingar mig att knipa ihop knäna för att få plats 'emellan'.

Vad är det med dom? Vad är deras problem?

Jag får sån obetvinglig lust att sätta myggjagarspetsen på kalvskinnsstövletterna rakt i.

Vad är mitt problem..?

Östermalm ratar vårdnadsbidrag

Åtta personer har sökt vårdnadsbidrag i vår stadsdel.
Åtta.
Mammor.

En verklig succé. En verklig seger för valfriheten.

"Våra invånare vill jobba efter föräldraledigheten", säger stadsdelsordföranden.
"Vi hade hellre lagt mer pengar på att ytterligare förbättra förskoleverksamheten. För att inte tala om vad det kostar i administration att hantera bidraget för dessa åtta."

Vore intressant att göra en demografisk analys av orsakerna till att få väljer här, men många fler på andra håll. Jag är rätt säker på att det inte främst handlar om barnets bästa utan om mammans jobbsituation.

Bortsnäppta bobbor

När jag ser folk peta näsan offentligt och sedan snäppa iväg bobben i okänd riktning, börjar jag fundera på, att tänk om man hade samlat alla dessa snorbobbor, alla dessa miljoner snorkråkor, i ett berg. Hur stort skulle det berget vara, och hur äckligt hade inte det varit? Var tar alla bortsnäppta bobbor vägen?

Kvinnors sociala ansvar

Ny insamling på dagis. Den tredje för sommaren.
Presenter ska kommas på, inhandlas, överräckas och samlas in pengar för.

Det mailas. Det viskas vid hämtningar och lämningar. I parken efter dagis.
Oviljan är en sak. Att det nästan alltid är samma personer som tar initiativ.
Men det jag inte begriper. Det som retar gallfeber. Det som gör att jag backar.

Alltid mammor.
Alltid alltid alltid mammorna.
Som viskar, som nickar i samförstånd, som pratar.
Omsorgen, planeringen, det sociala ansvaret.

(Jo förresten, en gång var det två lattepappor som stod för fiolerna.
Den ena är jag gift med. Den andra har en glassbar på jobbet.)

Ljuva nätter kastanjetter

Igår, när maken la barnen själv, somnade båda kvart i sju.
Idag, när jag lägger båda barnen själv, är båda fortfarande vakna.
Det är ett vansinnesscenario:

19:12 -"Nä, nu slutar vi kasta råttor och bajskorvar och dricker lite välling!"
19:30 -"Nu är det tandborsting och natti natti, hörrni, hopp i säng!"
19:41 Carla: "Nä-ä. Ite sova. Itta stol å sova."
19:45 Knut: "Mamma! Ge mig råttan och bajskorven!"
19:48 Carla: "Nä-ä. Stå skåpet. Sova."
20:02 Knut: "Jag måste bajsa!"
20:05 Carla: "Åttå bajsa! Pottan bajsa!"
20:08 Knut: "Mamma! Jag vill ha tre tennisbollar i sängen!"
20:10 Carla: "Å? Nä-ä sova. Rycka dörr!"
20:12 Knut: "Mamma, Carla står upp i sängen. Får man det?"
20:13 Carla: "Mamma unga! Unga sång!"
20:19 Knut: "Mammaaa. Får man mer välling eller?"
20: 19 Carla: "ÅTTÅ ME! Åttå me älling!"
20:30 Knut: "Mamma! Ställ min flaska på bordet. Nä, inte på DET bordet, det andra."
20:32 Carla: "Åttå tälla MIN laska!"
20:40 Knut: "Får man gå till dagis nu?"
20:43 Carla: "Appen! Appen!"
20:50 Knut: "Herr Olsson hade en bajsagård, ia ia lej!"
20:51 Carla: "Åttå bajs! Ia ia eeeej!"
20:58 To be continued

NEJ, kära make, det är INTE en bra idé att du 'stannar till' på Piastowska på vägen hem från flyget ikväll.

Skitjobbigt

Varför hänger dom toastolarna så högt upp att man inte når ner med benen? Det känns helt sjukt att sitta och bajsa med benen dinglande från hög höjd.

Blinda hönor

Snegurotjka skriver om "alkobråket" mellan Hillevi och Belinda. Hillevi upprörs över att Belinda bjuder på rödvin till dom vuxna på dotterns femårskalas och dessutom hade vulgariteten att skriva att hon dricker "mängder".

Och vips, är den svart-vita debatten igång. Antingen dricker man och då är man alkoholist eller också avhåller man sig och är alltså helnykterist.

Men framförallt - blinda hönor. Mygg och kameler. Vad ni vill.
Jag är så sjukt trött på det eviga mamma-till-mamma-moraliserandet. Vem kan framställa sig som den godaste urmodern? Vem offrar mest för barnen - eller förlåt, "offra" gör man ju inte, man väljer det i en air av naturlig instinkt. Mamma till mamma, du-vet-vad-jag-säger. Papporna, som vanligt, helt utanför både debatt och fokus. Får dra sig tillbaka, osedda, antagligen med en burk öl på balkongen.

Alkohol. Och barn. Vet ni, det är inte vi mammor som är problemet. Här heller.
När det kommer till barn som far illa, handlar det till helt överväldigande störst del om alkoholiserade fäder, det handlar om alkohol och våld, misshandel och övergrepp. Där finns de verkliga problemen.

Fjärran från en mediamamma som dricker ett par glas vin på sin dotters kalas alltså.
Mygg och kameler, kameler och mygg. Och blinda hönor.

Sonja har skrivit så bra om det här.

Ur-äpple

När jag ändå är igång med mina iakttagelser av fysiska fenomen.
Medelålders och äldre kvinnor har grovt sett en av två typer av kroppar.
Äpple, eller päron.

Päronet har smala axlar, nätt byst och midja men sväller ut över ridbyxelåren och rumpan.

Äpplet i sin extremform med svällande DDD-byst, konvex mage och så därunder, en sluttande rumpa och två pinnben. Pinnben alltså.

Jag och maken brukade tävla om vem som kunde hitta Ur-äpplet. I södra Italien finns dom i massor, den ena mer urtypig än den andra. Runda bollöverkroppar och sugrörsben. Jag är helt fascinerad av ur-äpplen. Ouppnåeligt för ett ur-päron som jag.

Navelskådning

Det här är fullständigt nonsens.
Sånt som dyker upp i hjärnan vindlingar precis innan jag måste forcera mig själv till att kräkas upp ett utkast till ett kapitel om energipolitiken i EU 2008. En födsloprocess.

Men allvarligt. Nåt jag tänkt på väldigt länge, och som alltid dyker upp såhär i badsäsong.
Modellernas navlar. Sitter inte dom VÄLDIGT högt upp? Eller omvänt, börjar inte Härligheten VÄLDIGT långt ned?

Avståndet mellan naveln och bikinibyxans ovankant ser så sjuuukt långt ut!
Själv har jag kanske tre centimenter mellan navel och byxa. Knappt.
Är jag skadad? Eller bara väldigt kort? Eller sitter modellernas extralängd i bäckenet, just mellan navel och blygd?

"Kliv av ditt jävla fanskap!"

Ack, människors dumdryghet.
Man ska man höra mycket i sitt liv.

"Kliv av ditt jävla fanskap!", till exempel.
Yttrades, tillsammans med en hel rad andra okvädingsord, på fullsmockad buss från Gröna Lund idag klockan femton. Gubbjäveln i fråga satt själv bekvämt i eget säte, jag stod svettandes på trekvart med lilla C i vagnen.

Gubbjäveln var naturligtvis inte vid sina sinnens. Så icke heller det surskånska äckelgammelmanspar som såg som sin uppgift att grinigt tala om exakt hur många, samt hur placerade, barnvagnar ska vara på en buss. Fråga inställer sig. Hur många skitgubbar får det finnas på en buss?

Tur att jag är stendöv på ena örat.

Fiskfettsförsäljarens fångst

När jag är småsjuk och omtöcknad och bär glasögon fastnar jag ständigt i sluga försäljares garn. Maken glömmer aldrig episoden i Lund då jag kraftigt förkyld och tentapluggssänkt skänkte bort mina sista studiemedel till en tjatig hjälparbetare som visade bilder på barfotabarn i Somalia och som inte gav sig vid min tomma plånis utan gärna tog betalt från Visakort... Den historien slutade i tårar och med att maken stövlade tillbaka med högröd undertecknad i släptåg och fick hjälparbetaren att riva kreditkortsslipen mot en hundralapp.

Det var fjorton år sen.

Igår fastnade jag i Omega3-säljarens garn och kom hem med tre burkar fiskfett som skulle hjälpa mot allt. Jag blev liksom glad att nån brydde sig om mig efter mitt läkarbesök, nån som ville prata och bjuda mig på shot med gul liten fettblänkande pilla. Jag kunde inte säga nej, hörde desstuom inte vad hon sa eftersom jag hade sjukörat till.

Måndagsläckage

Ååkej.

Trumhinnan i höger öra sprack.
Varblandad vätska rann ut.
Värken försvann förvisso, locket består, och jag läcker.

Satt på årsstämma som dominerades av sjukligt tjafsig käring,
som laddar ett år i förväg för att anmärka på oväsentligheter.
Led, och läckte.

Nu har vi ett porlande element till följd av grannen ovanpå's ombyggnationer.
Tjusexåringen bygger om en treå'nhalva till en tvåa, med spa i köket.

Nä.
Såna här dar kan man lika gärna gå och lägga sig.

Kalasbyxekillar

Jag satt bakom en idag på bussen.
Den slappa resåren på de lätt urtvättade Björn Borg-kallingarna överexponerad.

En ungdom.
En manlig ungdom, med byxorna hängades under själva stjärtkullen.
Inget ovanligt.
Trendigt sedan åratal.

Men ändå.
Jag kan inte fatta varför.
Minns med fasa dom för små kalasbyxornas förbannelse,
när dom gled ner och liksom hängde i skrevet.
Så fruktansvärt obehagligt.

Pause

Lilla blogguppehållet beror på en mängd faktorer.
Sjuka barn, bomullshövdad mamma, massor att göra jobwise,
samt en smal make som är en smula låg.

Och en tilltagande, vad jag gissar är, vårantiklimax.
När våren kommer, nästan försommaren!, men försvinner likt
ett vattenglas i en bakfylledröm.

Men surdegen bubblar och jäser i sitt mörka skåp,
och till helgen ska det bakas levain.

Snack(s)

Det måste vara nåt fel när man är konstant sugen.
När man hallucinerar om grillad halloumi och kladdig chokladganache.
Letar och rotar febrigt i skåpen.
Gräver i barnens lördagsgodislåda.

Har hittills ikväll försökt mota Olle i grind med en halv ask Ben&Jerry's isbjörnsglass (tack för den!), OLW blåbärs- och nötblandning, sonens V6 jordgubbstuggummin och snart sista chansen Solruta.

Det där med att GI tar bort suget.
Sicket snack.