Bekännelse

Jag har alltid bloggat främst för att få utlopp för min egen skrivklåda, och senare även för uppskattad update av var jag befinner mig både mentalt och fysiskt i livet. Inte för att få en stor publik eller nå ut till många.

Men jag uppskattar SÅ alla läsare och kommentarer och diskussioner - även dom där åsikterna går isär!

Och inser hur fattigt och tråkigt det faktiskt känns att blogga utan att få feedback...

Feedback nån..?

Halvfulla glas å sånt

En annan sak som fascinerar mig med min man är hans förmåga att inte tycka att saker är jobbiga utan alltid få saker som jag skulle hantera skitdåligt och tycka var meckigt (tex att jag nu är borta tis-lör) att låta soft, mysigt och härligt istället.

Jag vet att jag hade slitit mitt hår, svurit över galonbyxor och grus och haft pulserande ådror i tinningarna efter fyra dagars lämning och hämtning på dagis, och att jag hade stressat och gråtit och skrikit, men maken han bara sms:ar efter fyra dagar med allt ansvar hemma:

"Allt bara bra här. K & C på gott humör! Sol och varmt. Ikväll blir det tacos, tuggummi, läskeblask och Amigo. Puss!"

Och jag tänker att mina barn har sån ofattbar tur att åtminstone ha en sån fantastisk förälder i sin närhet. Och jag att vara gift med en.

Help! I'm turning into my mom!

Som det kunde hetat på Dr Phil Show.

Detta inser jag när jag ligger på alla fyra och skrubbar geggskarven mellan toalettstol och golv med en liten tandborste. Precis som mamma alltid gjorde.

Min svartvita personlighet. Kan plöja fåror i all skit som ligger utspridd hemma i veckor, eller också ligger jag halvtimmesvis och skurar skarvar med små instrument.

Klasskillnad

På Östermalm spelar A-lagarna boule.
En del av dom kan knappt hålla balansen, men dom lyckas ta-mig-fan oftast med riktigt bra kast.
Det enda är att man ständigt är skitskraj för att få ett stålklot i nacken.

Månskära

Det ligger blodröda halvmånar i min toalettskål.
Tio stycken.
Befrielse.
Fingertoppars återupptäckta känslighet.

Att klippa av naglarna är en ritual jag varje gång inser att jag längtat till.

The naked truth

Så här var det egentligen. Väldigt väldigt trevligt. Vi åt fantastisk halstrad tonfisk på Pontus by the Sea, drack ett par flaskor rosé och skrattade väldigt mycket. Jag misstänker att några av de anslutande bloggarna tyckte det var en smula märkligt. Stämningen blogwise har ju inte alltid varit på topp så att säga. Anna har ju till och med fått tröstmail för att jag varit så elak mot henne. Fascinerande. Gulligt på nåt vis.

Men jag tror att Anna gillar mig stenhårt. Hon tycker åtminstone att jag har schyssta spiror.

Nej, vi delar inte samma resonemang. Men det gör inget. Hon vet var jag står. Jag gillar henne, hon är cool. Jag tror att hon kommer bli en sjusärdeles feminist såsmåningom.

Övriga bloggers var supertrevliga också. Göte, Quelle, Ting, Kattis och Wennberg. Roligt att träffas!

Kvinnors sociala ansvar

Ny insamling på dagis. Den tredje för sommaren.
Presenter ska kommas på, inhandlas, överräckas och samlas in pengar för.

Det mailas. Det viskas vid hämtningar och lämningar. I parken efter dagis.
Oviljan är en sak. Att det nästan alltid är samma personer som tar initiativ.
Men det jag inte begriper. Det som retar gallfeber. Det som gör att jag backar.

Alltid mammor.
Alltid alltid alltid mammorna.
Som viskar, som nickar i samförstånd, som pratar.
Omsorgen, planeringen, det sociala ansvaret.

(Jo förresten, en gång var det två lattepappor som stod för fiolerna.
Den ena är jag gift med. Den andra har en glassbar på jobbet.)