Körv i Humlan

Spontanlunch med kompisen Filip i Humlan. Och bäst av allt var att Knut och jag cyklade. Han cyklade alltså hela vägen dit och hem igen, stannade vid varje korsning, spurtade när det var folktomt längs Karlavägsallén och sladdade vant vid inbromsningarna. Í'm totally amazed. Mammahjärtat så stolt så stolt.

Utan stödhjul

Han hängde med halvslutna ögon över kycklingen och vrålade.
Den lille måndagströtte, men ack så envise treå'thalvtåringen.

Idag skulle det ske, hur trött han än var: stödhjulen skulle bort!
Efter middagen skulle han ut och cykla, utan stödhjul.

Jag väntar.
Lillasyster väntar.

Så kommer den, signalen om att vi kan komma ut och kolla från balkongen.
Arton och trettiotre.
Och där nere, i allén mellan träden, på våran gata, CYKLAR den lille lycklige treå'thalvtåringen alldeles själv, utan stödhjul.

Jag börjar nästan gråta.