Det här med genus och fria val.

Det började med en artikel i SvD om ifrågasättandet av den fria leken i förskolan/skolan. Att den fria leken inte alltid är varken fri eller bra, utan istället cementerar både könsroller och osympatiska beteenden.

Av någon anledning ledde denna artikel till sjukt starka reaktioner bland liberala fundamentalister som började skrika sina vanliga tröttsamma överförmyndieriharanger. "Ingen ska komma och bestämma över mig/mina barn"...yada yada. (Som om vi inte redan lever i ett samhälle som bygger på gemensamma lagar, regler och politisk valda som förslår vad som är bättre eftersom vi annars hade levt i anarki.)

Det blev radiodebatt och mer debatt i tidning och på bloggar. Tinni Ernsjöö Rappe som skrivit artikeln blev bespottad och dödshotad (!).

För det första. Var kommer allt hat ifrån? Och för det andra. Hur kan genus vara så provocerande? Varför vill man inte att barn ska få alla möjligheter istället för bara de som vi tycker tillhör det kön barnet har? Hur kan jämställdhet och feminism vara så hotande? Retoriska frågor, för jag vet ju svaren. Men ändå. Jag har så svårt att förstå vuxna människors reaktioner, en liksom total regression. Och varför? För att ett par forskare och genusvetare i en artikel ifrågasätter om den fria leken alltid är så bra. Är det inte bättre att vi styr in barnen att prova olika saker så att de senare får den verkliga friheten att välja själva.

Jag blir så sjukt trött på liberaler som med retorisk akrobatik hyllar det fria valet som teoretisk princip och in absurdum men helt verkar sakna insikt om att vi faktiskt inte lever i ett vakuum utan i en verklighet där val redan är gjorda och i högsta grad styrda.

Och ovanpå allt detta feministhataren Pär Ström (alltid dessa samma människor i debatten som får så sjukt mycket utrymme) som äntligen får ett vettigt svar på tal.

Ja, jösses.

Tusen nålar

"Är det nåt särskilt ni önskar ta upp inför utvecklingssamtalet?"

Och på den lilla oskyldiga frågan där svaret förmodligen förväntades röra nåt inlärningsmässigt angående barnet ifråga, drar jag upp jobbiga jobbiga saker och svarar att

"Ja, vi vill prata om hur skolan arbetar med genustänket framförallt med avseende på pojkarnas träning i empati. Hur ni motverkar traditionella könsroller där "pojkarna jagar flickorna" bara för att så är det. Hur pojkarnas (!) eventuella stökighet och bufflighet kan stävjas och hanteras."

Och lämnar därmed över till fadern att ta snacket. Dödstrött på min egen röst.
Men med min privata känsla kvar i magen över hur det är att vara flicka i pojkarnas värld. Att bara lära sig acceptera att rutinmässigt bli inknuffad i en bokhylla eller närmsta vägg av en förbipasserande pojke, få armen vriden i tusen nålar av en kontaktsökande pojke som inte hade fått lära sig hur man annars närmar sig nån.

Att göra kön

Jag har en son som redan är väldigt mycket 'Pojke'.
Jag har en dotter som fortfarande är väldigt lite 'Flicka'.
Jag vet inte vad det säger om mig.

Jag som ogillar Pojkighet. Traditionell sådan. Brötet. Brölandet. Utfallen. Pillandet. Petandet. Puttandet. Konsekvenslösheten.

I dotterns gympagrupp hade alla flickorna (utom en) rosa volangdräkter och håret i pippilotter.
Dottern hade brorsans ärvda Bamseshorts med linne, blågult. Håret i mittbena, rakt ner i ögonen. Där. Närvarande. Uppfylld och Lycklig.

Jag vet inte vad jag vill säga. Orkar inte riktigt förklara. Vill säga något om kön, föreställningar om kön, självuppfyllande könsprofetior, medveten uppfostran och genus.
Och nånting om att mitt i allt detta sitter man ändå där ibland, med en svindlande känsla av att det är bortom ens kontroll.