"Därför hatar jag fotboll
Jag kan ingenting om fotboll. Trots att rubriken till den här krönikan antyder det, så hatar jag inte ens sporten. Det skulle ju betyda att jag hyser några slags känslor för den, och det gör jag inte. Jag är mer tom. Jag får ungefär samma sensationer av att kolla på en fotbollsmatch som en psykopat får av att iaktta mellanmänskliga relationer. Om Sverige någon gång skulle hamna i EM-final och matchen avgjordes på straffar skulle jag antagligen att titta, men helt känslokall, som Dexter Morgan med en vinkelslip i handen och en seriemördare noggrant inslagen i plastfolie framför sig. När alla andra lutar sig fram i tv-soffan och skriker av glädje kommer jag kanske, för ett ögonblick, se glad ut.
Men bara för att ni andra gör så roliga miner.
Precis som Dexter är jag också medveten om att det är mig det är fel på, inte dig. Jag saknar något, en liten bit i hjärnan som förhindrar mig att känna spänningen, gemenskapen och lyckan i att kollektivt idealisera ett övervuxet sällskapsspel."
Jonas Cramby, krönikör i Café
Förutom att jag så totalt känner som Cramby som vill jag säga en sak: Jag hatar inte heller fotboll. Jag bara tycker det är så SJUKT TRÅKIGT att denna bollsport så totalt dominerar över all annan aktivitet och är typ DET ENDA ALLENA SALIGGÖRANDE ALTERNATIVET för pojkar i åldern 6-16. Det är så tråkigt och det så är stereotypt.
Jag satt på dans igår. Min dotter och hennes klasskompis (pojke) har i ett halvår sett fram emot att få börja på pardans. Vi snackar fantastiska saker som rumba, chacha, paso doble, quickstep och tango. Kanske världens roligaste, mest effektiva och fantastiska sport! När jag lämnade dom kikade jag in i träningslokalen. Förutom dotterns kompis så var det en, EN!, enda kille till. Och fjorton flickor.
Efter dansen kom båda ut, rosiga, rusiga, fulla av medryckande musik (första dansen var en chacha) och glädje (och hade nog inte ens noterat denna snedfördelning.
Var är pojkarna? Förmodligen på en lerig grusplan i västerort. Tjugotvå pojkar sparkar i gruset och jagar en boll. Det är inget FEL i det. Fotboll är jättebra. OCKSÅ.
Dessa jävla könsroller. Så många barn av diverse kön som missar så mycket roligt och så många möjligheter (och då menar jag inte bara dans). Även mina egna.
Hur gör man?!
Jag kan ingenting om fotboll. Trots att rubriken till den här krönikan antyder det, så hatar jag inte ens sporten. Det skulle ju betyda att jag hyser några slags känslor för den, och det gör jag inte. Jag är mer tom. Jag får ungefär samma sensationer av att kolla på en fotbollsmatch som en psykopat får av att iaktta mellanmänskliga relationer. Om Sverige någon gång skulle hamna i EM-final och matchen avgjordes på straffar skulle jag antagligen att titta, men helt känslokall, som Dexter Morgan med en vinkelslip i handen och en seriemördare noggrant inslagen i plastfolie framför sig. När alla andra lutar sig fram i tv-soffan och skriker av glädje kommer jag kanske, för ett ögonblick, se glad ut.
Men bara för att ni andra gör så roliga miner.
Precis som Dexter är jag också medveten om att det är mig det är fel på, inte dig. Jag saknar något, en liten bit i hjärnan som förhindrar mig att känna spänningen, gemenskapen och lyckan i att kollektivt idealisera ett övervuxet sällskapsspel."
Jonas Cramby, krönikör i Café
Förutom att jag så totalt känner som Cramby som vill jag säga en sak: Jag hatar inte heller fotboll. Jag bara tycker det är så SJUKT TRÅKIGT att denna bollsport så totalt dominerar över all annan aktivitet och är typ DET ENDA ALLENA SALIGGÖRANDE ALTERNATIVET för pojkar i åldern 6-16. Det är så tråkigt och det så är stereotypt.
Jag satt på dans igår. Min dotter och hennes klasskompis (pojke) har i ett halvår sett fram emot att få börja på pardans. Vi snackar fantastiska saker som rumba, chacha, paso doble, quickstep och tango. Kanske världens roligaste, mest effektiva och fantastiska sport! När jag lämnade dom kikade jag in i träningslokalen. Förutom dotterns kompis så var det en, EN!, enda kille till. Och fjorton flickor.
Efter dansen kom båda ut, rosiga, rusiga, fulla av medryckande musik (första dansen var en chacha) och glädje (och hade nog inte ens noterat denna snedfördelning.
Var är pojkarna? Förmodligen på en lerig grusplan i västerort. Tjugotvå pojkar sparkar i gruset och jagar en boll. Det är inget FEL i det. Fotboll är jättebra. OCKSÅ.
Dessa jävla könsroller. Så många barn av diverse kön som missar så mycket roligt och så många möjligheter (och då menar jag inte bara dans). Även mina egna.
Hur gör man?!
6 kommentarer:
Tja, man gör väl precis som du redan gör - man tittar utanför fotbollsboxen. Man ignorerar denna fullständigt överreklamerade sport och letar upp nåt annat skoj för sina barn istället. Man tittar runt på utbudet av sporter och väljer det som verkar roligt för barnet - oavsett kön på barnet, oavsett de normer som råder. Heja heja alla killar som går på dans!
Alltså om en nu skulle våga sig på att se det ur andra perspektiv än könsroller och kanske titta på det ur en normkritisk och intersektionell synvinkel.. Hur många anordnar pardans för rullstolsburna? Blinda? Hur många har nära till pardans, fäktning, bågskytte etc? Hur enkelt är det inte för många att delta i en sport där många krävs för att vara med, hur billigt är det inte för de flesta med en bollsport som fotboll, handboll, volleyboll, innebandy? Visst är manlighetsnormen överordnad i sporter också, men hur lättillgängligt är det för många med andra sporter? Många ungar behöver sporter där de inte är beroende av föräldrars plånbok och/eller engagemang. Jag tror att det är en liten del av helheten för det handlar ju om massmedial uppmärksamhet och att just fotboll blivit så stort i världen är nog ändå tillgängligheten och enkelheten.
Sedan kan jag lägga till att jag inte kan tänka mig något som jag skulle tycka vara så tråkigt som om ITT barn valde pardans, hen skulle ju få det så klart men, åh fy fan plågan att behöva se på!
Vi är olika i världen, olikheten har ett värde i sig, men det tas inte till vara på på de flesta håll, och vissa normer får breda ut sig som sanningar och det är få som ens reflekterar över att normer inte är sanningar.
Ja jag ska inte snurra in mig mer, jag ville egentligen vara säga det där med att jag inte tycker att det är så konstigt att fotboll är större än tex bågskytte.
Visst finns det massor av fler aspekter på det här, precis som med allt annat. Jag tror bara jag kände en stark frustration av att det ser EXAKT likadant ut som när jag var liten. Killarna spelar fotboll, tjejerna går på dans eller gympa.
Försökte få dottern att spela fotboll, det var inte lika svårt (men fortfarande samma större svårighet att få pojkar att välja tjejdominerade aktiviteter). Sen tyckte hon det var tråkigt efter ett par terminer.
Det är bara så synd att bredden inte är större, och tillgänglighetern. Kulturskolan har massa bra roliga kurser till subventionerade priser som många har råd med, men platserna är få och ofta i en helt annan del av stan.
Har man ett barn som inte gillar att sticka ut så är det tufft att få hen att välja udda.
Jag tycker faktiskt inte att många sporter är så otillgängliga som gemene man tror. Det är bara det att när vi börjar prata sport, ja då är det lätt att falla in i fotboll, hockey, rida, och innebandyträsket. Ungefär på samma sätt som vi köper gurka, tomat och isbergsallad när vi köper grönsaker - fast att hela grönsaksdisken är fylld av andra grönsaker (som oftast inte är dyrare heller). Och priset,,, tja, om vi jämför mina barns sporter (fotboll och orientering), så kostade fotbollen bra mkt mer i både pengar och föräldrarengagemang. Så jag tror att vi ofta väljer de stora sporterna på rutin, snarare än andra faktorer. Men tillbaka till ursprungsfrågan, varför det är så svårt att locka barn till sporter som anses vara typiskt tjejiga eller pojkiga. Har faktiskt ingen bra gissning på det, men det är synd att våra normer styr så många av våra val. Vi missar lätt en massa roligt för att vi inte vågar sticka ut. Mer marknadsföring och "prova-på", gärna i skolans/fritids regi kanske? Då når man alla barn åtminstone EN gång.
Jag håller ju med i sak, men tex på orten där jag arbetar så spelar de flesta fotboll och det som det kostar dem, är försäkringen och medlemsavgift. Föräldrar förväntas inte engagera sig, men det finns eldsjälar där, som arbetar ideellt och för att ungarna ska få framtidstro, för det är en förort som inte har ridhus eller rodd osv.trots närhet till vatten.
Och jag tror som ni sa att exponering bidrar, efter varje vm eller em. vilket det än är som sänts på tv, får den idrotten fler sökande. Kanske en lösning kan vara att spela in någon sport som ungarna ska styras in på och sedan låta tv:n gå? ;)
Helt klart varierar kostnaderna för fotboll över landet. I vår lilla håla kostar det medlemskap (som innefattar försäkringen), men sen ska man som förälder köra till alla matcher och stå i kiosk två ggr per termin + ställa upp och jobba på evenemang som anordnas i kommunen (konserter, marknader, festivaler). I vår grannkommun får barnen även betala träningsavgift.
Det är ett steg i rätt riktning att SVT numera sänder fler VM/EM från fler sporter. Att synliggöra den mångfald som finns är nog rätt riktning.
Skicka en kommentar